Arbetarhistoria

Senaste numret:

Arbetarhistoria nr 179-180

Tema

Tema: Barn i välfärdslandet

Innehåll

Intro

8 LEDARE: Om hövdingabyten i folkrörelsernas republik och hurusom vi kan bli historiens kungar

12 ACCESSION: »Leverans i liten kabinväska«

14 KÄLLA: »Vad gör vi med barnen, kamrater?«

20 NYCKLAR: Internationell utkiksplats över arbetsvärlden

22 HANS LARSSON: Vägskäl

Tema: Barn i välfärdslandet

32 TEMAINTRO: Barn av vår tid: Barns uppväxt i välfärdssamhället

42 JOHANNA SKÖLD & JOHANNA SJÖBERG: »Obemärkt dam får god vård« - Annonsmarknaden för ogifta gravida kvinnor

54 JOEL LÖW: Hur svensk är den svenska välfärden? Barnpolitik under 1920- och 1930-talen

62 SOFIA LITTMARCK: Utbilda mamma & pappa: Politiska visioner för en allmän föräldrautbildning i slutet av 1970-talet

72 MATHILDA HALLBERG: Misshandlade barn: BRIS utställning om barnaga 1971–72

82 ELIN LÅBY: Rita! Teckningstävlingar för barn 1938–1982

92 JOHANNA SKÖLD, BENGT SANDIN & JOHANNA SCHIRATZKI: När välfärdssamhället gör fel: De vanvårdade och upprättelsens gränser

Recension

104 HÅKAN BLOMQVIST: Mobilisering av Stockholms arbetare

106 LARS BERGGREN: Klassröstning

110 LARS EKDAHL: FN:s miljökonferens 1972 – ett kunskapsgenombrott

Ny forskning

114 SILKE NEUNSINGER: Europeiskt nätverk för arbetarhistoria

116 ERIK GREEN: Kapkolonin på individnivå

122 Bildkällor

Ledare: Om hövdingabyten i folkrörelsernas republik och hurusom vi kan vi bli historiens kungar

Vem tillhör historien? Den dubbeltydiga frågan kan verka konstig. Historien tillhör väl alla. Och alla tillhör väl historien. Eller? Låter man blicken glida runt i historieböckerna blir man inte längre lika säker. Snarare frestas man säga att historien tillhör den som skriver om det förflutna eftersom hen bestämmer vem det ska handla om och vem som får vara med.

Alldeles fritt att bestämma vem som får vara med är det dock inte. Valet både styrs och begränsas av vad som har bevarats i källorna. Alla lämnar inte lika mycket källmaterial efter sig och allt material bevaras inte med lika stor omsorg. Men inom dessa ramar finns det fortfarande avsevärt utrymme för att välja vad och vem historien ska handla om. När Geijer i Svenska folkets historia blickade tillbaka på Gustav Vasa och Karl IX, såg han ”män, fulla av framtid, som, med eller utan sin vilja och avsikt, taga folken med sig. [---] Och då jag skriver Svenska Folkets historia känner jag bättre än någon, att det är dess Konungars.”

Ett knappt halvsekel senare attackerade Strindberg denna historieskrivning, som saknade vad som borde varit huvudpersonerna. Han hävdade i sin Anmälan av Svenska Folket att ”andra samhällsmedlemmar än konungens tjänare hava icke blivit räknade till Svenska Folket av vår berömde historieskrivare”. Denna ensidighet skulle han nu rätta till. Han ville visa hur lite inflytande kungars krigiska bravader och deras allmänna duglighet eller oduglighet hade haft för folkets framsteg, lycka och andliga utveckling, samt ”skildra livet i det lilla, det obemärkta,” eller kort och gott ”göra dessa kungliga Svenska Historiers bisak till huvudsak, ty jag tror de förtjäna en sådan behandling”.

Mycket har hänt i historieskrivningen sedan dess, men det saknas knappast kungar och krig i hyllorna. I det nära förflutna har kungarna fått träda tillbaka för andra stora män, men hjältedyrkan och ledarkult fortlever i olika former, ofta under den försiktigare glosan ledarskap. Åsa Linderborg menade i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia, att detta drag länge satte sitt märke även på partiets historieskrivning. Det vore undergivenhet mot överheten att säga att svenska folkets historia är dess kungars, skrev Sven Backlund i en Brantingbiografi 1920, men det var ”äktsvenskt kynne” att säga att svenska folkets historia är dess hövdingars, och Branting var just en hövding. Titulaturen förändrades över åren, men fokus på ledarna låg kvar. Härjämte skrevs naturligtvis mycket annat, i synnerhet om de fackliga organisationerna, och det förkättrade 1970-talet såg en rörelse av engagemang i och för folkets historia och att gräva i det egna arbetets och vardagsslitets historia. Nya perspektiv tillfördes och en allt större andel av de som levat i det förflutna tog en plats i historien.

Utan att förminska vad som åstadkommits känns det ändå då och då som om landvinningarna börjar naggas. Man kan se allvarliga diskussioner om huruvida det var Branting eller Edén som införde demokratin i riket (medan tokhögern och dess vänner sitter bredvid och muttrar att det var Arvid Lindman). Kjell Östberg gav nyligen en kraftfull påminnelse om att vår demokratis historia är en historia om Folk i rörelse. Det behöver vi fortsätta att minnas och dokumentera.

Nyligen skedde partiledarbyte i SAP. Magdalena Andersson efterträdde Stefan Löfven, en händelse som ofrånkomligen drar uppmärksamheten till sig. Livligt diskuteras vad ledarskiftet ska betyda för partiet. Hos vissa väcks hoppet om nytändning. Händelsen lämnar ett rikhaltigt källmaterial efter sig, men även en undran över hur mycket text som förmedlats i former som inte når arkiven. Partiledare – i synnerhet om det samtidigt är en statsminister – har sin givna plats i historien, och framtidens historiker kommer att ha mycket att sätta sina källkritiska tänder i. Inte minst det faktum att så mycket material tillkommit i en förståelseram som säger att ledare, med eller utan vilja och avsikt, tar sitt folk med sig.

Arbetarrörelsens arkiv tillkom 1902 för att bevara material från verksamhet som bedrevs av dem som inte tillerkänts en plats i historien. Sedan dess har vi växt från startens 8,4 kvadratmeter till bortemot 15 hyllkilometer, vartill kommer ett nät av folkrörelsearkiv över landet. Här förvaltas material från rörelser vars verksamhet historieskrivarna inte kan kringgå. Men det betyder inte att tillkomsttidens uppgift upphört. Samhället förändras. Nya sociala rörelser föds. Flera som hållits osynliga reser sig ur det förflutna för att ta sin plats i historien.

Det är fortfarande lika viktigt att dokumentera och bevara materialet från denna verksamhet. Och inga landvinningar varar för evigt av sig själva. Dokumentera och bevara är bara det första steget. Arkiven måste komma till flitig användning också. Endast så kan de folkliga rörelserna bli och förbli huvudsak. Endast så kan vi alla bli historiens kungar.

Göran Salomonsson