Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare
3 Att berätta vår historia synligt är att fortsätta att bygga arbetarnas och demokratins framtid

5 LINN SPROSS: »En avsky mot allt amerikanskt» – den svenska rörelsen för Sacco och Vanzettis frigivning

20 WICTOR JOHANSSON: Folkdanslaget Skäran och kommunisterna

28 JENNY JANSSON: Vad studerade arbetare i Sverige och Storbritannien?

37 HENRIK SAXENIUS: Undsättningsexpeditionerna 1918: Revolutionsskräck hos rikssvenska flyktingar från det röda Finland

Recension

45 DANIEL NYSTRÖM: Clare Hemmings, Considering Emma Goldman: feminist political ambivalence and the imaginative archive (Durham: Duke University Press, 2018)

47 LÄSTIPS FRÅN BIBLIOTEKET

Minnen

53 SOILE LINGMAN: Resan till världsfredskonferensen i Moskv, sommaren 1962

55 Receptsamlingar

56 Rudolf Meidner-priset 2019 för forskning i fackföreningsrörelsens historia tilldelas Astrid Elkjær Sørensen

56 Kjersti Bosdotter-priset 2018 tilldelas Nina Trige Andersen

57 MEDVERKANDE i Arbetarhistoria 2019:4

58 BILDKÄLLOR i Arbetarhistoria 2019:4

60 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2020

Ledare

I juli i år publicerade Dagens Nyheter en ledare avMaja Hagerman med titeln »Arbetarrörelsens historia håller på att gå förlorad – och ingen gör motstånd». Hagermans poäng är att arbetarrörelsen är dålig på att berätta sin historia på ett sätt som väcker intresse och att rörelsen därför håller på att förlora i den dragkamp om historieskrivningen som pågår med bland andra Sverigedemokraterna. Detta inte bara snedvrider bilden av det förflutna utan öppnar dörren för historieförfalskning.

Sverigedemokraterna försöker sedan en tid tillbaka att göra om Sveriges historieskrivning. De har bland annat kokat ihop en film med hjälp av hela katalogen över billiga trick i grundboken för försåtlig propaganda och fyllt anrättningen med lätt konstaterade förvanskningar och förfalskningar. Likaså har Sverigedemokraterna använt tunnelbanan som reklampelare för sin historieförfalskning. Detta skulle kunna ses som ett förvridet exempel på history marketing, att använda historia i syfte att göra reklam. History marketing, som i Sverige hittills främst använts av Centrum för Näringslivshistoria för de företag som förvarar sina arkiv där, är något Hagerman lyfter fram som ett exempel på att nå ut. Sverigedemokraterna använder sig av denna metod för att sprida snaskig propaganda. Metoden kan alltså även användas för att sprida historieförfalskning.

Enligt Maja Hagerman är alltså den tynande synligheten hos arbetarrörelsens historia ett problem, eftersom den kan leda till att man förlorar dragkampen om historieskrivningen. Det är främst arbetarrörelsens oförmåga att berätta historien på ett levande och intressant sätt som hon är ute efter i sin artikel. Stämmer det att arbetarrörelsen inte når ut, håller tyst, ja till och med är ointresserad av sin historia? Svaret är både ja och nej.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek grundades 1902 av en mycket ung rörelse i syfte att samla material, både svenskt och internationellt, för att kunna analysera historia och samtid, men också för att kunna skriva sin egen historia oberoende av den förhärskande borgerliga akademiska historieskrivningen. I dag spelar arbetarrörelsens historia inte någon nämnvärd roll i skolans kanon. Med minskat utrymme för historia i den svenska skolans läroplan ges inte heller den fackliga kampen någon större plats. Den borgerliga historieskrivningen verkar dessutom vara på väg tillbaka. Arbetarrörelsens historia spelar till exempel knappast någon roll i det så kallade demokratijubileet som uteslutande handlar om parlamentarisk demokrati. Här nämns arbetarrörelsen blott sporadiskt och andra viktiga arenor för demokrati, såsom arbetsplatser, nämns inte alls. På så sätt tillåts en dåtida borgerlig historieskrivning prägla dagens bild av dåtida händelser. Och här finns det inte bara mer historia att nå ut med utan också fler uppgifter för forskningen. Till skillnad från Danmark är till exempel inte heller den fackliga rörelsens kamp för rösträtt skriven.

Det finns fortfarande, om än inte i lika stor utsträckning som tidigare, lokala historieprojekt som drivs av eldsjälar och som handlar om arbetarnas vardagsliv. Ofta är de inspirerade av Sven Lindqvists gräv-där-du-står-metod. Stadsvandringar i arbetarrörelsens spår har ökat. Projekt där den lokala historien markeras med minnesmärken, såväl digitala som fysiska, breder ut sig och de lokala arbetslivsmuseerna hålls på många platser vid gott liv. Mångfalden av lokala berättelser glöms lätt bort i generella beskrivningar som Hagermans.
Dessa projekt är så långt en kan komma från history marketing. Historia är ingen åsiktsproducerande maskin utan genererar insikter. Insikter om var vi är. Den tidigare Metallordföranden Göran Johnsson har uttryckt det som att rörelsen behöver en stor framruta, men också en backspegel för att kunna manövrera.

Just IF Metall kan tas som exempel på att det ointresse för historia inom arbetarrörelsen som Hagerman nämner kanske inte nödvändigtvis är problemet. Förbundet tillhör de med störst historieintresse, åtminstone sett till de satsningar som har gjorts, och som gett oss omfattande, tematiskt ordnade och rikt illustrerade band om förbundets historia, skrivna av professionella historiker i dialog med de fackligt aktiva. Förbundets historia har dessutom spridits genom seminarier och föredrag i olika sammanhang. Men man kan fråga sig hur långt dessa satsningar nått i det allmänna historiemedvetandet. Hade Sverige haft ett museum om arbetarrörelsen kunde denna historia ha blivit känd på ett helt annat sätt. Nu står det som tros vara Brantings skrivbord i ARAB:s magasin i Flemingsberg.

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek fortsätter vi att samla in och tillgängliggöra arbetarrörelsens historia. Efter stora jubileumsprojekt under 1980- och 1990-talen har vi återvänt till de vanliga människornas kamp för ett värdigt liv och för bra villkor inom arbetslivet. Efter berättelserna om industriarbetarna och deras historia skriver vi nu om de hushållsanställdas historia, om människor som arbetade inom hemindustrin, om kampen för lika lön och om kampen mot sexuella trakasserier i Sverige och i världen. Historien om dessa människors dagliga kamp såväl lokalt som globalt är Sverigedemokraterna inte intresserad av.

Även om Maja Hagerman missar den pågående historieskrivningen inom arbetarrörelsen, så har hon helt rätt i att den för närvarande inte når ut tillräckligt mycket. Hon väcker vår egen vardagsfråga. Vår uppgift är också att nå ut. En uppgift som behöver lyftas med hela arbetarrörelsen.

Att berätta vår historia synligt är att fortsätta att bygga arbetarnas och demokratins framtid.