Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare

03 Rikard Warlenius: Klimatkrisen och arbetarrörelsen

Arbete & klimaträttvisa

04 Lars Ekdahl & Silke Neunsinger: Intro: Klimaträttvisa och behovet av arbetets miljöhistoria

07 Verity Burgmann: Från jobb kontra miljö till »gröna jobb»: Australiens fackföreningsrörelse och debatten om klimatförändringarna

13 Meg Gingrich: Bortom »blue-collar». Amerikansk fackföreningsrörelse och klimatförändringar

19 Nora Räthzel & David Uzzell: Hur skyddar man både jobben och miljön? Facklig miljöpoliitk

24 Sven Nyberg: LO, jobben och miljön

29 Lars Berggren: Arbete och miljöproblem. Vad kan arbetarhistoriker och miljöhistoriker lära av varandra?

35 Frank Meyer: Multinasjonale konserner, mennesker og miljø i den globale aluminiumindustrien. Porto Trombetás i Brasil og Årdal i Norge

41 Lisa Segnestam: Torkans konsekvenser. Genusarbetsdelningen och sårbarhet i Nicaraguas la zona seca

47 Rikard Warlenius: Ekologisk marxism: Att göra vänstern grön

52 Lars Gogman: Mellan Babels torn och Norra Bantorget: Arbetaresperantismen

61 Hans Larsson: Något om Jacques Rancière: Proletära nätter och logiska revolter

65 Klas Åmark: Dokumentärfilmen om Olof Palme: Ett betydande inslag av nostalgi

Recensioner

67 Johan Svanberg: SAF och arbetsmigrationen – JoacimWaara, Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945–1972

68 Boktips

Dokumentet

76 Magnus Alkarp: »Studentkårens affisch vittnar om en ljus del av vår historia som aldrig får falla i glömska»

Ledare

Klimatkrisen och arbetarrörelsen

Det var inte bara Arktis istäcke som kollapsade i somras. Även de globala miljöförhandlingarnas största konferens på ett par decennier, Rio +20 i juni, säckade ihop till ingenting. Ett episkt misslyckande, ansåg Greenpeace, att lägga till det likaledes episka misslyckandet vid klimatkonferensen i Durban ett halvår tidigare.

Samtidigt som den ekologiska krisen – särskilt men inte begränsat till den globala uppvärmningen – går in i en akut fas som påkallar en djup och snabb samhällsomställning, infaller en omfattande politisk legitimitetskris. Rimligen är den senare en följd av den förra.Välfärdskapitalismen har i decennier levererat allt högre levnadsstandard i kärnländerna till priset av att miljön och arbetet i fattiga periferier externaliserats.

Systemets legitimitet har byggt på ett löfte om samma utveckling även för de fattiga, de senaste decennierna dessutom en ekologiskt hållbar utveckling. Nu om inte förr börjar det se ut som om dessa löften inte kan infrias, åtminstone inte samtidigt. Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina och andra delar av Syd, lagd till den ännu enormt resurskrävande livsstilen i Nord, utsätter ekosystemen för en ohållbar stress. Det som krävs för att ge dem lugn och ro låter sig inte enkelt förenas med det inslagna utvecklingsspåret. Något eller någon måste stå tillbaka; det borde i rimlighetens namn vara industriländerna, men blir i praktiken naturen. Och, som en konsekvens, framtida generationers livsmöjligheter.

Arbetarrörelsen har tveklöst varit en central part i den utvecklingsmodell som nu krisar, och är det fortfarande. Som global kraft har den en unik potential att omformulera eller rent av nyformulera en verkligt hållbar och rättvis modell. Arbetarrörelsens ideologiska kärna behöver knappast ändras, tvärtom stämmer den i hög grad överens med vad som nu krävs, men en rad invanda föreställningar och strategier anpassade till industrisamhällets ständigt – men skenbart, vet vi nu – växande kaka behöver ses över. Och till den revideringen finns faktiskt en hel del inspiration att hämta i arbetarrörelsens arkiv: i bortglömda passager hos anfäderna, från  brutalt tystade revolutionärer i österled, kämpande arbetarkollektiv och fritänkande akademiker.

RIKARD WARLENIUS
Ekonomhistoriker verksam vid Lunds universitet