Arbetarhistoria

Ledare

Uppoffring eller självtillfredsställelse

Vi älskar att odla våra myter. Det gäller också arbetarrörelsen. I högtidstalen beskrivs varje sjuttiofemåring som pionjär, trots att vi alla vet att andelen lata och oengagerade medborgare med all sannolikhet var lika hög förr som nu. Allt det som bjöds besökarna i folkparker och Folkets Hus höll inte högsta klass – dålig buskis och tarvliga nöjen förekom. Martin Koch har en poäng när han i sin satir över nykterhetsrörelsen Cenaklet Vattendroppen nämner begivenheten Amerikansk vågafton som bestod i att mötesbesökarna vägdes och fick betala 1/2 öre per kilo av sin vikt till föreningskassan. Idag hade en sådan övning varit ett fall för diskrimineringsombudsmannen. Folketshusbiograferna visade sällan film för konstens skull utan för intäkternas – man exploaterade ungdomars lust att gå på bio för att kunna ge studiecirklar och föreningsmöten låga hyror.

Värdet av den insats som folkrörelsernas folk gjorde när de byggde sina hus och parker blir inte mindre av dessa påpekanden. De som byggde och tog ansvar för verksamheten var alltid en liten minoritet, därtill en minoritet bland de aktiva i den arbetarrörelse som utgjorde en mycket liten del av arbetarklassen. De var således ett slags elit och att de lyckades nå så många andra berodde på att de också bejakade sina egna önskningar och behov, inte minst de triviala. De som uppifrån ville skola och lyfta arbetarklassen lyckades sämre. När man granskar folkrörelsesamhällets aktörer skall man därför inte fästa all vikt vid deras uppoffringar utan snarare söka förstå vilken kraft deras behov av självtillfredsställelse hade. Dansarrangören i folkparken lyckades bäst om han eller hon gillade dans och dansmusik på samma sätt som den bäste fotbollsledaren är den för vilken fotboll är livets främsta värde. Laget som leds av en som avskyr fotboll utan bara uppoffrar sig för ungdomens skull gör aldrig några mål. Och självtillfredsställelsen är nära släkt med fåfängan, något som vi inte minst i dessa dagar borde tänka på. Politikern som kan peka på den nya skolan och säga till sitt barn »Jag satt i utbildningsnämnden när vi beslöt bygga den skolan!» tillgodoser sin fåfänga men han gör det genom att ha uträttat något i offentligheten för offentligheten. Idag, efter femton år av nedskärningar, är det politiska uppdraget ofta trist, och politikern kan bara förverkliga sig själv i sin privata livsföring. »Det är väl inte mer än rätt att jag som måste fatta så många svåra beslut åker till Mallorca på kommunens bekostnad », blir då en näraliggande slutsats.

Tänk om arbetarrörelsens framgång i Sverige berodde på att de aktiva också hade lite kul!

Samlingslokalbyggarna har därtill lämnat ett bidrag av annan art som inte skall underskattas. Människor som fångas av idéer tvingas ofta inse att idén inte visade sig så stark som man hoppades, massorna strömmade inte till och den från början entusiastiske drar sig undan världen med en tagg i hjärtat. Den som trodde på folketshuset och som stretade först med bygget och sedan med den dagliga verksamheten mötte också misslyckanden och besvikelser. Skillnaden var bara den att för honom eller henne var det då inte bara en idé som visat sig svag. Idén hade också konkretiserats i ett hus som någon måste ta ansvar för. Husen och parkerna kunde inte utan vidare överges, de tvingade föreningar och deras medlemmar att fortsätta trots motigheterna

Ett av de viktigaste bidragen till samhällsutvecklingen som Folkets Hus och Parker lämnat – liksom frikyrkokapell och nykterhetslokaler på sitt håll – kanske därför är att de givit rörelserna kontinuitet.

Bengt Göransson

Innehåll

2 Ledare – av Bengt Göransson
3 För 60 år sedan – Folkparkernas Centralorganisation

Folkets Hus och Parker

4 Kjersti Bosdotter: Kampen om »Blackis» blev mångårigt projektarbete
7 Erling Bjurström, Lars Kvarnström & Lars Lagergren: Ungdomsliv i folkparkerna. Minnespolitik kring 1950- och 60-talen
14 Lennart Karlsson: Att skapa arbetarklassens egen arena. Bromölla Folkets Hus i uppbyggnadsskedet
20 Jan Fredriksson: »Det var kunskap jag behövde.» Studiecirklar och politisk kultur
25 Mattias Bäckström: Striden om biosalongerna. Folkbiografer eller privata biografer på Folkets Hus
31 Margareta Ståhl: Från agitation till digitala möten. Historien om Folkets Hus och Parker

36 Per Sundgren: Såningsmannen. Ett folkligt alternativ till den goda smaken

Recensioner

47 Konsten att arkivera • Pia Leminen & Per Dahl: Fram med arkivet! En arkivhandbok för arbetslivsmuseer; Louise Högberg: Arkivera – bevara föreningens historia – av Ulf Jönson

Sista sidan

49 Rudolf Meidner-priset för forskning om fackföreningsrörelsens historia 2006 utlyses.