Senaste numret:

Arbetarhistoria nr 156-157

Tema

Arbetarhistorier från Brasilien under 1900-talet

Innehåll

LEDARE

04 Jonas Söderqvist: Det var då, och nu är nu

06 Nina Sjöberg, Karin Englund, Martin Grass och Silke Neunsinger: Till minne av Klaus Misgeld (1940–2015)

08 Larissa Rosa Correa: Fackföreningsrörelsen i Brasilien under kalla kriget (1960- och 1970-talen)

20 Jan Olsson: Fackligt, socialt och politiskt samarbete på 1970-talet

26 Paulo Fontes: Migration och arbetarklasserfarenhet: São Paulo på 1950-talet

40 Cristiana Schettini: Reglementering av prostitution och arbetare i Rio de Janeiro under början av 1900-talet

52 Lars Gogman: Sagolandet

60 Hans Larsson: Bibliografi avseende tryckta skrifter som berör Brasilien i ARAB:s bibliotekssamlingar

64 Lars Gogman: Från antimilitarism via enhetsklädsel till militär uniform

68 Arne Högström: »Sött ligger inte för mig.» Maria Sandels brev, 1918–1922

FRÅN ARKIVET

78 Martin Grass: Magasinet i Grängesberg

84 Maria Boman: Globala mönster och samarbeten för att kartlägga migranters kulturella arv

87 Rudolf Meidner-priset 2015 för forskning i fackföreningsrörelsens historia tilldelas Malin Nilsson

87 Kjersti Bosdotter-priset 2015 för bästa artikel i tidskriften Arbetarhistoria går till Tobias Karlsson

RECENSIONER

50 Folke Olsson: Elmbrandt efterlyser ny Wigforss – recension av Innan mörkret faller: ska 30-talet hinna ikapp oss? av Björn Elmbrandt

54 Folke Olsson: Fascismen ingen isolerad företeelse – recension av Att skjuta hästar av Kjell Eriksson

92 Medverkande i detta nummer

92 Bildkällor i detta nummer

93 Lästips från biblioteket

Omslagsbild: Demonstration 1984 i São Paulo. Kvinna klädd i det största oppositionspartiets, Partido do Movimento Democrático Brasileiro, PMDB, flagga.

LEDARE

Det var då, och nu är nu

Den svenska versionen av historien om hur idén till den nordiska passunionen föddes är ett paradexempel på den nordiska samhörighetskänslan under efterkrigstiden inom de samhällsskick som hade makten att fatta beslut. Åtminstone om den är sann. I en biografi över Rolf Edberg, tecknar journalisten Kuno Beckholmen ett porträtt av sin gamle chefredaktör på Ny tid. Redaktör Edberg, som 1951 även var socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i publicistklubben, åt lunch med den norske konsuln i Göteborg, Bjarne Dietz. Över maten diskuterades det krångel som gränsbor mellan Norge och Sverige dagligen var tvungna att stå ut med. Dietz, som var medlem i den norska Foreningen Norden, klagade på den orimliga byråkratin som omfattade gränshandeln mellan de två länderna. Var det inte dags att slopa passen, en gång för alla? Edberg höll med. Dagen efter skrev han ihop en motion i frågan till svenska riksdagen. Därefter ringde han upp sina gamla socialdemokratiska vänner, Danmarks statsminister tillika aktive Föreningen Nordenmedlemmen Hans Hedtoft och Norges finansminister Trygve Bratteli, och övertygade dem om att agera i frågan i sina respektive parlament. Sedan tog Edberg morgontåget till Stockholm och lyckades få motionen undertecknad av samtliga svenska partiledare och inlämnad på kvällen, i sista stund före motionsstoppet. En interparlamentarisk kommitté som skulle arbeta »för friare samfärdsel» bildades och tio månader senare var de viktigaste hindren för resande mellan nordiska länder undanröjda, passunionens första fas var införd. Då var även Finland och Island med på tåget. En otrolig hastighet för internationellt samarbete.

Den nordiska passunionen öppnade inte bara gränserna mellan de nordiska länderna. Den skapade ett socialt medborgarskap med arbetsrätt, etableringsrätt, rätten att bosätta sig och att få sjukvård och tillgång till välfärdsinstitutioner i alla nordiska länder. Ungefär samtidigt lades grunden till kol- och stålunionen och det som sedan skulle bli EU.

De socialdemokrater som på 1950-talet argumenteradeför ett slopande av gränserna, menade att ett försvinnande litet antal personer fastnade i pass- och viseringskontrollen mellan de nordiska länderna. Kontrollen gjordes mot officiella spärrlistor, förteckningar över personer som inte hade rätt att resa ut ur sitt eget land eller in i något av de nordiska grannländerna. En mödosam uppgift, då listorna distribuerades på micro-fischkort till de olika gränsövergångarna och lästes manuellt av gränspolisen. Personerna på listorna kunde vara avvisade efter att de hade begått ett brott, eller fått avflyttningsförbud på grund av underhållsskyldighet, eller fått sitt pass indraget av någon annan anledning. 1950 avvisade passkontrollen i samtliga nordiska länder cirka 1 700 nordbor. Detta motsvarade en (1) avvisad på 2 175 inresor, hälften av dessa i gränstrafiken mellan Danmark och Sverige. Det var helt enkelt inte försvarbart att majoriteten av alla resande skulle behöva stå ut med att bli kontrollerade vid varje gränsövergång, bara för att förhindra den halva promille som utgjorde de »mindre önskvärda personerna».

Det var då, och nu är nu. Det nu påförda vardagskrånglet, med ID-kontroller för alla som reser mellan Malmö och Köpenhamn, måste naturligtvis upphöra. Och våra åtaganden gentemot FN vad gäller den mänskliga rättigheten att få söka asyl kan vi inte tumma på. Om inte EU är forumet för att gemensamt hantera denna situation, kanske det är dags för de progressiva krafter som finns kvar i Norden att börja arbeta tillsammans? Situationen är naturligtvis helt annorlunda än 1954, då det var stabila socialdemokratiska regeringar i Sverige, Norge och Danmark. Nu har vi en svag socialdemokratisk regering i Sverige, och högerregeringar med populistiska högerpartier i Norge och Danmark och Finland. Men vi kan ju inte släppa på alla principer?
Med hopp om ett bättre 2016.

JONAS SÖDERQVIST