Senaste numret:

Arbetarhistoria nr 163-164

Tema

Fritt och ofritt arbete i Norden - Nya perspektiv på arbetarhistoria

Innehåll

LEDARE

04 Mikael Eivergård : Den redigerade historien

Tema: Fritt och ofritt arbete i Norden

06 Christian G. De Vito & Fia Sundevall : Fritt och ofritt arbete - en introduktion till temat

English original text: Christian G. de Vito & Fia Sundevall : Free and unfree labour – an introduction to this special issue (pdf)

13 Johan Lund Heinsen : Straffarbejdere i Damark-Norge: 1600-1850

21 Finn Erhard Johannessen: Pliktarbeid i Norge ca. 1600-1860

26 Hanne Østhus : Tvunget till tjeneste? Tjenesteplikten i Danmark-Norge på 1700-tallet og begynnelsen av 1800-tallet

32 Vilhelm Vilhelmsson : Ett normalt undantag? Tillfälligt arbete i lag och praktik i 1800-talets Island

41 Nina Trige Andersen : Nya perspektiver på arbejderhistorie i nordisk kontekst

42 Dorothy Sue Cobble : Nya rörelser, nya paradigm: att tänka nytt om arbetarhistoria för vår framtid (pdf)

DOKUMENT

49 Lars Gogman : Från »tjuvriksdag» till nödvändiga humanitära krav

52 Erik Bohman : Agate Viktorin: Agitator för humanitär barnalstring

NY FORSKNING

61 Hanna Lindberg & Johanna Wassholm : Handel med främlingar. Kulturmöten, konsumtion och rörlig handel i Finland 1840-1940

RECENSIONER

64 Maths Isacson : Att styra arbetet i Japan och Sverige. Recension av Christer Ericsson & Björn Horgby, Faderliga företagare i Sverige och Japan. Stockholm: Carlssons Bokförlag (2016), 424 s.

67 Nina Trige Andersen : Når mennesker instrumentaliseres som arbejdskraft. Recension av Johan Svanberg, Migrationens kontraster. Arbetsmarknadsrelationer, Schleswig-Holstein-aktionen och tyskonra vid Algots i Borås under 1950-talet, Nordic Academic Press, Lund (2016), 474 s.

69 Bibliotekets nyförvärv år 2016

DOKUMENT

86 Lars Gogman : Utvisningen av de 47

89 Medverkande i detta nummer

89 Bildkällor i detta nummer

90 Folke Olsson: La Mano 40 år: 1977-2017

92 Från bildarkivet: »Varning för Stockholm!»

LEDARE
Den redigerade historien

Våren 2017 har en svensk regering för första gången någonsin lagt fram ett förslag till en sammanhållen kulturarvspolitik (Prop. 2016-17/116). Här föreslås bland annat en ny museilag som syftar till att säkra museernas självständighet som fria kulturinstitutioner, den så kallade principen om armlängds avstånd. Här föreslås också en del omflyttningar av ansvar mellan olika myndigheter inom området och en del annat som till exempel en ny arkivutredning.

Men bakgrunden till att regeringen fått upp ögonen för kulturarvsfrågorna ska framför allt sökas i det samtidspolitiska läget. För bara ett decennium sedan var kulturarv ett område med låg politisk laddning, eventuella kontroverser handlade främst om ekonomiska frågor. Så är det inte längre.
Med den alltmer aggressiva nationalismens framväxt i Europa och Sverige har kulturarv och historia blivit ett konfliktfält, där det ytterst handlar om hur berättelsen om Sverige ska framställas. Föreställningar om ett historiskt homogent folk och en homogen historia är en av nationalismens grundbultar.

Ur detta vaskas sedan fram idéer om kulturell renhet. Detta är i sig inte något nytt. Men en påtaglig förändring är att det som för tjugo år sedan var åsikter, som i allt väsentligt torgfördes av extrema grupper utanför de folkvalda församlingarna, nu har tagit plats i det parlamentariska livet, i media och i det offentliga samtalet. I dag, 2017, är vi i ett politiskt läge där ett parti, vars mål är en homogen nationell kultur och som hävdar att »den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia», gör anspråk på att vara ledande oppositionsparti. Där det tidigare fanns en grundläggande enighet kring begrepp som mångfald och pluralism finns i dag krafter som primärt ser kulturarv och historia som redskap i ett nationalistiskt identitetsskapande och därmed också som ett redskap för att dra gränser, stänga ute och exkludera.

I en nationalistisk historieskrivning finns en stark tendens att söka sig tillbaka till en idealiserad tidsepok, en slags historierevisionistisk önskan att återuppliva en tid när landet var som mest »äkta». De ungerska nationalisterna söker sig till tiden då Österrike-Ungern var en stormakt. I Sverige har 1950-talets folkhem kommit att fungera som en liknande projektionsyta – en idealtid då Sverige var som mest svenskt, homogent och oförstört. Det förflutna redigeras om så att det ska fungera som argument för en samtida nationalistisk politik. Det är det nationella projektet, inte forskningsresultat, som är ledstjärnan. Sällan har det varit mer angeläget att stå upp mot detta slag av idealiserad, förfalskad och tillrättalagd historieskrivning.

I år är det 40 år sedan tidskriften Arbetarhistoria år 1977 kom ut med ett första nummer, då under namnet Meddelanden från arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Sedan starten har målsättningen varit att ge nya perspektiv på det förflutna, problematisera historieskrivning och lyfta fram människor, kamper och konflikter som många gånger legat  utanför den traditionella historieskrivningens mittfåra.

I detta nummer har vi förmånen att kunna publicera Dorothy Sue Cobbles keynote-anförande från Nordic labour history conference som hölls i Reykjavik i november 2016. Cobble uppmanar oss att utvidga forskningen om arbetarhistoria både empiriskt och teoretiskt så att vi kan förstå utveckligen av politik, levnads- och arbetsvillkoren utan att begränsa oss till den vita manliga industriarbetarnormen.

MIKAEL EIVERGÅRD,

Institutionschef Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek