03 Ledare: Ulf Jönson: I City spränger man…

04 Peer Henrik Hansen: 10 års hemmelige samtaler i den kolde krigs skygge. Aksel Larsen, CIA og Sverige

Nyheter från ARAB

10 Arne Högström: Ett rike av denna världen. Zeth Höglund som pacifistisk journalist, visionär poet, revolutionär agitator och socialdemokratiskt borgarråd

28 Lars Gogman: Från kvinnoklubb till Grupp 8. Kvinnors särorganisering i den svenska kommunistiska rörelsen

På gång

39 Gerd Callesen: MEGA2 – halvvejs fremme. Et internationalt projekt

42 Regina Roth: MEGA digital. Økonomiske tekster af Karl Marx på Internettet

Recensioner

46 Tobias Samuelsson: Barns arbete i andra världskrigets England – Berry Mayall & Virginia Morrow, You can help your country. English children’s work during the second world war

47 Lars Edgren: Visar vikten av att se sambanden bortom nationsgränserna – Marcel van der Linden (red.), Grenzenüberschreitende Arbeitergeschichte: Konzepte und Erkundungen / Labour History Beyond Borders: Concepts and Explorations. ITH Conference Proceedings, vol. 44

Dokumentet

50 1908: Ombud nummer 155 vid SAP:s kongress

Ledare

I City spränger man…

»Arkiv är inte historiens mausoleer utan dess ammunitionsförråd. Goda arkivarier vet inte endast hur man ordnar och bevarar akter och manuskript. De är även sprängmästare som vet precis hur man umgås med explosivt material.»

Citatet lär ursprungligen härstamma från Süddeutsche Zeitung, men jag har hämtat det från en artikel i Der Archivar, en tysk tidskrift för arkivarier. [Not 1]

Så vad är ett arkiv egentligen? Saken diskuteras då och då, inte minst bland arkivarierna själva. Arkivarien som kulturarbetare är till exempel ett omdebatterat fenomen: »Jag tror till exempel att när en av landets åklagare som en morgon beger sig till rätten med stämningsansökan, bevis etc. i handen för att försöka få den där hemska mördaren inom lås och bom knappast reflekterar över att han bidrar till kulturarvet» skrev arkivarien Michael Dahlin för ett par år sedan i en debattartikel. [Not 2]

Dahlin har en poäng. Arkivhandlingarnas främsta brukare är de som har skapat dem, det vill säga de människor, organisationer, företag och myndigheter som  håller möten och skriver protokoll för att hålla reda på vad som beslutats, de som botar oss när vi är sjuka och skriver journaler för att vi skall få bästa möjliga vård av dem själva och dem som tar över, och de som förhandlar om löner och arbetsförhållanden och skriver avtal som sparas för att bevisa rättigheter och skyldigheter. Så småningom, efter hand som åren går, lämnas dessa handlingar till arkivinstitutioner som ARAB. Inte ens det betyder att de har förlorat sin kraft: ofta vänder sig organisationer till oss för att hämta frambevisen, gamla avtal och stadgar och mycket annat, för att de behövs för något som håller på att hända nu. Arkivhandlingarna är deras ammunition och vi blir deras sprängmästare.

Men arkiven har ett liv också efter att de lämnat sina upphovsmän, för att efteråt vittna om dessas slit och mödor, nederlag och triumfer.Det är då de förvandlas till »kulturarv». Arkivinstitutionerna, platserna där dokumenten till slut (och i bästa fall) hamnar, sorterar i Sverige under Kulturdepartementet, tillsammans med olika typer av institutioner för konst, litteratur,musik och annat som rör den andliga odlingen. När arkivutredningen »Arkiv för alla» publicerades för omkring tio år sedan fickmånga intrycket att utredaren betraktade arkivinstitutionerna som en sorts museer med dålig besöksstatistik, inte minst utifrån förslagen om olika typer av satsningar för att öka tillströmningen. »Daglediga vuxna» pekades bland annat ut som en målgrupp.

Hos oss är alla välkomna, vare sig de är »daglediga» eller står mitt i arbetslivet. Men resonemanget pekar på att man blandar samman olika typer av användning. Museer, konserter, konsthallar bygger alla på en direktupplevelse av kulturen.Den som önskar denna upplevelse måste själv ta sig dit och lyssna, titta. Informationen i arkiv kan användas och nå »alla» även indirekt. Ty de flesta av arkivens användare kommer dock från annat håll i första hand. Av våra besökare kommer många från universitet och högskolor och hör sålunda till Utbildningsdepartementets budget. En del är också journalister som skriver för tidningar och tidskrifter helt utanför den offentliga sfären, men de har alla det gemensamt att de avser sprida kännedom om sina undersökningar till en större publik. Användningen av arkiven är alltså både direkt och indirekt: resultaten publiceras och når så en större publik av bokläsare, tidningsprenumeranter och andra som tar del av informationsflödet. Kan det vara så att arkivens hemvist i kultursektorn som blockerar denna insikt, i synnerhet om kultur antas vara något slags guldkant på tillvaron som man ibland har råd med och ibland inte.

Vi får hoppas att det inte är så, för det skulle i så fall utgå från en dålig och inskränkt definition av kultur! Kultur är allt vi gör för att visa att en annan värld är möjlig. Kulturarvet är berättelsen om hur vi försöker nå dit. Kulturarvet är ammunitionen.

Noter

1. »Archive sind nicht die Mausoleen der Geschichte, sondern ihre Munitionslager. Gute Archivare wissen nicht nur, wie man Akten und Manuskripte ordnet und restauriert. Sie sind zugleich Sprengmeister, die genau wissen, wie man mit explosivem Material umgeht.» Jag har hämtat citatet från Gabriele Stüber, »Qualitätsparameter archivischer Arbeit – Überlegungen zur Dienstleistung und Ressourcengewinnung» i Der Archivar, 2003 häfte 3)
2. http://www.dik.se/www/dik/web.nsf/dx/090219-Debattenom- arkivariens-yrkesroll-fortsatter

Rättelse

Sidan 20: I de två första stroferna av Zeth Höglunds dikt har några rader hamnat fel. Så här lyder dikten “Mitt rike är av denna världen” i sin helhet:

Må andra längta till ett land där ovan
långt bortom molnen i det fjärran blå,
dit barns och dårars dunkla drömmar gå -
jag har ej undfått denna nådegåvan.
En smula vansklig syns mig ock den långa färden.
Mitt rike är av denna världen.

Ej himlar locka mig om än så sköna,
där änglar sjungande vid harpoljud
hembära lov och tack till Herren Gud.
Jag stannar hellre på vår jord den gröna,
där synden brusar och där praktfullt skimrar flärden.
Mitt rike är av denna världen.

Ty ej mitt hjärta tål den bleka friden,
att dåsa bort i unken ro min dag -
Nej, må trumpeten smattra högt till slag!
Min själ är kär uti den heta striden,
där klingor korsas och där manligt blixtra svärden.
Mitt rike är av denna världen.

Ledare

03 Göran Salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

A Hard Day’s Fight: strejker och sociala konflikter

06 Stefan Nyzell: Det kollektiva våldets gränser. Möllevångskravallerna i Malmö 1926

12 Lars Ekdahl: Makten och människovärdet. Gruvstrejken 1969 som samhällskritik

18 Eva Schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl vi också.» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975

27 Verity Burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna samhällsengagerade verksamhet

33 Anders Kjellberg: Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige

41 Tommy Öberg: Storkonflikten i historiens backspegel

45 Linda Briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna

54 Ulf Jönson: Arbetarrörelsens minne - minnet av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz

Nyheter från ARAB

59 Lâle Svensson: Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på ARAB 2010

64 Hans Larsson: Filosofer och maoister och en del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket

Recensioner

69 Klaus Misgeld: Välkommen - men ändå inte - Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009

72 Ulf Jönson: Nordiska barndomar - en bokanmälan - Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900-2000

Dokumentet

72 Lars Gogman: En människojakt förbereds i Sverige

Ledare

Den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga vardagsarbetet räcker det många gånger inte att veta att det finns en regel eller en bestämmelse, man behöver också veta varför den finns. Tillämpningen av kollektivavtal och andra överenskommelser förutsätter att man minns varför bestämmelserna tillkom. Vilket problem ville vi komma till rätta med? Vad ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var partsavsikten?

Måhända är detta lite i uppenbaraste laget, och det var nog inte riktigt detta, som seminariearrangörerna tänkte på, när de ställde sin fråga. Men jag tror att samma princip är giltig även i ett vidare perspektiv. Oavsett om det handlar om uttolkningen av en protokollsanteckning eller uppbyggnaden av en förhandlingsordning, måste man komma ihåg vilka problem man ville lösa och vad man ville uppnå när anteckningen eller ordningen tillkom. I det vardagliga fackliga arbetet är det en ganska given sak att hålla reda på avsikten bakom olika förhandlingslösningar. När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blickfånget när dagsaktuella problem avhandlas.

Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformuleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del av de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utmaningar på sina egna villkor.

Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett föränderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsrörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare?

Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om man behöver justera sina målsättningar, eller om dessa båda i grunden står orubbade, men det behövs nya tekniska lösningar för att nå målen.

Med andra ord, kunskapen om historien gör det möjligt att arbeta utifrån sin egen analys och sina egna mål. Utan denna förankring finns det en fara att man får diskutera aktuella frågor på någon annans premisser. Och det är lätt att glida in i en sådan situation utan att man märkte hur eller när det skedde. Det praktiska livets debatter handlar föga förvånande om praktiska lösningar, men varje lösning bygger på en uppfattning om vad som är problemet. I det ständiga flödet av förslag att bedöma och bemöta kan det ske en mer eller mindre osynlig omvandling av underliggande analyser och synsätt. I små steg sker en avdrift från den egna kursen in på vägar som inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag skall försöka illustrera dessa något abstrakta tankar med tre exempel.

A-kassan

Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemformuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det tredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärper blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott. Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkring ». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskassor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns en brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försättas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv.

Men detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg. Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som satte press på nivån för alla.

Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna. Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar, som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser?

Löner

Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning genomindividuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt, som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen beskrivs på ett sådant sätt.

Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön. De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst – naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om. Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter förhandlar med varandra.

Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Arbetsmiljö

Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till 1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring.

Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot 1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt.Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara relevant för nuvarande och kommande medlemmar.

Göran Salmonsson
är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet

3 Inledning: Turisme, solidaritet og politik

8 stephen l keck: »Hvor er der dog mange boliger i dette helvede.« Harriet Martineaus Charleston

14 Peter Forsgren: Att modernisera Orienten. Ludvig Nordströms reportage från Turkiet 1928

20 Charlotte Tornbjer: Revolution och känslor. Svenska radikala turister på Kuba under 1960- och början av 1970-talet

29 Karen Steller Bjerregaard: Cuba og Vietnam som symbolske og konkrete utopier. Danske solidaritetsrejser i 1960′erne og 1970′erne

39 Linda Berg: Inter-nationell solidaritet. Politiska resor och globala relationers dilemman

44 Jenny Jansson och Mirja Österberg: Att resa i politikens namn. De svenska och finländska landsorganisationernas resor under mellankrigstiden

50 Chris Holmsted Larsen: Kursist på den Internationale Leninskole 1958-60

56 Dokument: »I betragtning af at gruppen udelukkende har bestået af ikke-læsevante kammerater må gennemførelsen af studierne siges at være ret tilfredsstillende«

60 Knud Holt Nielsen: GoWest - Ungkommunister fra Sovjetunionen og Østeuropa på besøg i Danmark

68 Jesper Jørgensen: Utrykte kilder til politiske udenlandsrejser i Arbejderbevægelsens Bibliotek og Arkiv, København

70 Lâle Svensson: Berättelser om modernitet, fred och solidaritet. Kvinnors reseberättelser i ARAB:s samlingar
(English version on Labour Movement Archives and Library’s website.)

Inledning
Turisme, solidaritet og politik

Forsidens fotografi af den svenske forfatterinde Maj Hirdman foran en sovjetisk bus i Moskva afspejler givetvis de associationer, mange får, når de støder på begreberne politiske rejsende eller politisk turisme. Således vil læserne af de tidligere numre af Arbetarhistoria og Arbejderhistorie muligvis kunne genkalde sig tidligere artiklers fotografier af svenske eller danske delegationsrejsende i Sovjetunionen, på rundtur i Kreml eller i færd med at beundre metroen i Moskva. Mellemkrigstidens delegationsrejser til den realiserede politiske utopi i Øst, og efterkrigstidens politisk eller åndeligt motiverede rejser til blandet andet Sovjetunionen, Kina og Cuba er i høj grad udtryk for politiske rejser, men imidlertid er det vores ambition med denne udgivelse at vise, at politiske rejser og politisk turisme også er langt mere end det.

Dette tidsskriftnummer tematiserer på flere måder dét at rejse og overskride grænser, da det i sig selv er et resultat af en række rejser og et tæt samarbejde mellem Danmark og Sverige. Inspiration til et samarbejde mellem Arbejderhistorie og Arbetarhistoria har vi i redaktionerne hentet fra vores kolleger ved det australske Labour History og det canadiske Labor/LeTravail, som i efteråret 1996 producerede et fælles nummer om komparativ arbejderhistorie. På samme måde som det australskcanadiske samarbejde var præget af samtidens interesse for komparativ forskning, der havde ambitioner om at overskride de nationale grænser, er dette fælles dansk-svenske nummer et bidrag til den transnationale historie, der forsøger at forstå udbyttet af ideer og ressourcer, der gennem rejser og litteratur bevæger sig over de nationale grænser – ikke bare den dansk-svenske grænse.

Den overvejende del af forskningen i politiske rejser har indtil videre primært haft fokus på perioden efter 1945, på vesterlandske rejsendes oplevelser og på et politisk engagement i snæver partiideologisk forstand. Da vi i foråret 2009 udsendte et »call for papers» besluttede vi at anvende begrebet politisk turisme i et forsøg på at revitalisere forskningsfeltet. Politisk turisme er et forholdsvis nyt felt inden for historieforskningen, såvel i Skandinavien som i andre dele af verden. Vi besluttede os derfor for en bred tilgang til begrebet, og under overskriften politisk turisme efterlyste vi derfor kort og godt artikler, som analyserede rejser med et politisk formål. De indkomne bidrag har efterfølgende givet os anledning til yderligere refleksioner over indholdet af de forskellige begreber og ikke mindst deres grænseflader. Endvidere har bidragene og de øvrige tilbagemeldinger på vores »call for papers» tydeliggjort rejsernes vigtighed i forståelsen af de transnationale forbindelsers betydning for den historiske udvikling i almindelighed og for arbejderhistorie i særdeleshed. Interessen for emnet er yderligere blev understreget af en række epost-korrespondancer, som både har beskrevet afsendernes egne erfaringer som politiske rejsende og givet os et indblik i deres private rejseberetninger. Begge dele har vi læst med stor interesse.

Politisk turisme og politiske rejser er begreber, der favner bredt, både i forhold til de rejsende og deres rejsemål, hvilket artiklerne i dette tidsskriftnummer også vidner om. Begge begreber omfatter rejsende med forskellige bevæggrunde for at rejse, rejser med forskellige formål og rejsende i forskellige roller, alt afhængigt af om den rejsende eksempelvis rejser som privatperson eller i tjenstligt anliggende. Er det så ensbetydende med, at begrebernes indhold i bund og grund er identiske? Svaret er nej, for i et vist omgang kan man argumentere for, at der er forskelle. En tjenesterejse skal eksempelvis ses som en forlængelse af hverdagen, hvorimod turistrejser netop kan defineres ved deres afstand til hverdagslivets forpligtelser. Turistrejser handler således om at slippe hverdagen og hverdagens beskæftigelser og konsumere oplevelser.

I en sådan optik kan turisme imidlertid ikke adskilles fra forbrug. John Urry, engelsk sociolog og forfatter til The tourist gaze. Leisure and travel in contemporary societies, definerer turisme som en unik moderne fritidsaktivitet. Han forklarer, hvordan turisten opsøger eksotiske eller interessante steder i en afgrænset tidsperiode på jagt efter aktiviteter, der ligger udenfor det regulerede hverdagslige arbejde. Turisten betragter disse steder, og i denne proces forhandler turisten sin egen identitet. I løbet af den sidste halvdel af det 20. århundrede og frem er forbruget af kommercielle oplevelser blevet en del af selve ferieoplevelsen, og det ekstraordinære, det eksotiske og det erotiske er blevet enmotor for turistens skabelse af sig selv. Nutidens turister styrer med fast hånd både deres forbrug af oplevelser og det selvbillede, de ønsker at konstruerer i forbindelsemed rejser. Imidlertid kan det samme i et vist omfang også siges at gøre sig gældende for flere af de politiske rejsende, som skildres i artiklerne i dette hæfte. Selv om vi kan pege på væsentlige forskelle på politisk turisme og politiske rejser, viser det sig dog i virkelighedens verden at være langt sværere at holde to begreber adskilt, hvilket både rejsende og rejseformer, der beskrives i de følgende artikler vil tydeliggøre.

Politiske rejsende er et begreb, der især er blevet anvendt omintellektuelle rejsende fra den vestlige verden, sombesøgte forskellige totalitære stater. Den amerikanske sociolog Paul Hollander arbejder i bogen Political Pilgrims med de særlige omstændigheder, der gjorde sig gældende, når vestlige kommunistiske intellektuelle besøgte kommunistiske stater. I de rejsendes tro på, hvad de ville finde, findes en del af forklaringen på deres evner til at forherlige det, de faktisk så. Andre forklaringer på de rejsende begejstring skal ifølge Hollander findes i den gode behandling, de rejsende fik samt det faktum, at de rejsende ofte følte sig fremmedgjorte i deres hjemlande og derfor var mere modtagelige for nye indtryk og mere åbne for begejstring i mødet med eksempelvis Stalins Sovjetunionen og andre nye kommunistiske stater. Den britiske historiker David Caute har også beskæftiget sig med vesterlandske intellektuelle rejsende og deres rejser til sovjetstaterne og Kina.Med begrebet »fellow travellers« tilføjer han dog nuancer til opfattelser af de rejsende, idet han beskæftiger sig med en gruppe af rejsende, der nok sympatiserede med den kommunistiske tanke, men ikke var politiske aktive, rejsende, som nok var begejstrede over det kommunistiske projektmen ikke ønskede projektet realiseret i deres hjemland.

Begrebet politisk turisme er primært blevet introduceret af den canadiske litterat Maureen Moynagh, der står bag det første udførlige studie indenfor feltet. I bogen Political tourism and it’s texts diskuterer hun kendte politiske personligheder samt deres rejseaktiviteter og rejseskildringer. Den politiske turisme er i hendes optik en kulturel praksis, og den politiske turist er en rejsende, somvil deltage i ellermanifestere sin solidaritet med en politisk kamp, enten i kamphandling eller i en genopbygning af et land. Politisk turisme betyder med andre ord at rejse og vise sin solidaritetshandling med et andet land, et andet sted i verden end i hjemlandet. Rejsen og solidaritetshandlingen resulterer i, at den rejsende får konstrueret en forestilling om et andet tilhørsforhold og får konstrueret en anden selvforståelse end nationalitet, etnicitet eller køn ellers har foreskrevet. Politisk turisme er i Moynaghs definition også ensbetydendemed en lang-distance empati, sommuliggøres af den rejsendes udgangspunkt, enten som tilhørende et privilegeret samfundslag eller en politisk elite.

Politisk turisme handler ifølge Moynagh også om, at den politiske turist får forhandlet sin identitet gennem et møde med ’en anden’, som den rejsende kan identificere sig med eller i kontrast til, og politisk turisme kan således også forstås som en form for transnational identitetsforhandling. Hovedparten af de rejsende, Moynagh har valgt at beskæftige sig med, sympatiserede med socialismen, ganske som det også er tilfælde indenfor forskningen i politiske rejsende. Imidlertid vækker dette til tider noget ensidige fokus vores undren. For hvad med nazisternes begyndende politiske turisme til Alperne i 1930erne og 1940erne? Eller hvad med homoseksuelles rejseaktiviteter, der ofte var et led i en kamp for deres seksuelle frigørelser? Eller hvad med alle demange rejser, som vesteuropæere foretog til USA i årtierne efter Anden Verdenskrig, og som havde et helt eksplicit politisk formål, når de rejsende hjemme igen blev en del af den kolde krigs kamp om sjælene? Disse rejser må vel også i allerhøjest grad siges at være udtryk for politisk rejseaktivitet.

I vores optik betyder politisk turisme, at man køber sig til en særlig politisk erfaring – uanset partipolitisk kulør – som udgør det moment af forbrug, der findes i alle former for turisme. For politisk turisme gælder det, at den rejsende sympatiserer eller identificerer sig selv med et politisk projekt, og derigennem opsøger erfaring med eksempelvis social eller politisk forandring. Imidlertid vil det omvendte også kunne gøre sig gældende, således at den rejsende identificerer sig i opposition til det politiske projekt og bruger rejsen somet indlæg i en politisk kamp. I begge tilfælde gælder det, at de konsumerede erfaringer betales på forskellige vis, gennem et partipolitisk tilhørsforhold eller en politisk sympatiseren – eller afstandstagen – gennem midlertidigt afståelse af en privilegeret social eller økonomisk status, ved fysisk arbejde eller ved kamphandlinger.

Artiklerne i dette nummer dækker periode fra 1830erne til 1980erne. Blandt de rejsende findes både mænd og kvinder, og rejserne, de foretog, varierede i længde fra få dages besøg til ophold på adskillige måneder. Trods de mange forskelle er det imidlertid gennemgående for de rejsende, at flertallet af dem var drevet frem af et stærkt politisk engagement i traditionel forstand. Rejsemålene er dog langt fra traditionelle, og har byder vi på nye perspektiver, f.eks. i en artikel om en vesteuropæers rejse til USA og i en artikel om østeuropæeres rejser til Vesteuropa. Uanset rejsemål er det dog tydeligt at de rejsende hver især fik konstrueret en fortælling, der passede med deres forestillinger og deres politiske ideologier. De forskellige artikler vil tydeliggøre, hvor vanskeligt det er at trække grænser mellem politiske rejser og politisk turisme. Flere af de rejsende formåede at kombinere politiske forpligtelser eller solidaritetsarbejde med turistlivet i mere traditionel forstand. En tjenesterejse kunne kombineresmed turistens konsumering af oplevelser – og selv turistlivet kan bliver hverdagsagtigt i den sidste ende.

Artiklerne i dette temanummer kan grupperes efter forskellige fællesnævnere. Stephen Keck, Peter Forsgren og Charlotte Tornbjer har alle valgt at bygge deres artiklerne op omkring rejsende forfattere. Stephen Kecks bidrag om den engelske forfatterinde Harriet Martineaus rejse til Charleston viser, hvordan Martineau blevmodtaget som en politisk modstander og en moralsk instans, som man i byen blev nødt til at tage hensyn til. Det var i kraft af sine kritiske rejseskildringer, at Martineau blev opvartet af byens repræsentanter. Martineaus politiske rejse adskiller sig i høj grad fra de tidlige svenske Cuba-rejsende som Tornbjer analyserer eller Lubbe Nordströms rejse til Tyrkiet, som diskuteres i Forsgrens artikel. Forsgren beskriver, hvordan Lubbe Nordströms i hans fortolkning af den tyrkiske moderniseringsproces fik opstillet en kontrastmellemde to byer Istanbul og Ankara, to byer der henholdsvis repræsenterer det traditionelle samfund og det moderne, civiliserede samfund, og i videre forstand Orienten overfor Europa. De svenske Cubarejsende, som Tornbjer beskæftiger sigmed, skrev om Cuba som en reelt eksisterende utopi, noget efterstræbelsesværdigt der repræsenterede en anden politisk kultur, som adskilte sig tydeligt fra den fremherskende politisk venstrefløjskultur i Sverige. Som en del af politikken blev dans, musik og erotik konsumeret, hvilket ikke er særskilt anderledes end beskrivelser fra rejsende af i dag. I begge disse to sidstnævnte artikler handler skildringerne dog mere eller mindre om en spejling eller en forhandling af det svenske samfund.

Solidaritet som et udtryk for politisk turisme er essensen i Linda Berg og Karen Steller Bjerregaards artikler, der begge omhandler voluntører som rejsende med et politisk formål. At rejse for at vise sin solidaritet med andre udenfor egne grænser er på ingenmåde en ny foreteelse. Allerede i 1920erne startede schweizeren Pierre Ceresole en international arbejdslejr med frivillige fra forskellige lande, som skulle hjælpe til med at genopbygge en fransk-tysk grænseby. Selv om Service Civil International, som organisationen kom til at hedde, i udgangspunktet skulle hjælpe lande, der var berørt af naturkatastrofer, udviklede organisationen sig hurtigt til at have interkulturel forståelse og solidaritet som bærende værdier.

At rejse for at vise sin solidaritet kan dog have flere forskellige udtryk, have dagsordner både ude og hjemme og være mere kompliceret end som så, hvilket Linda Bergs og Karen Steller Bjerregaards bidrag viser. Solidaritet kunne betyde hjælp til genopbygningen af et land, der var blevet befriet fra koloniherrer og diktator, som det var tilfældet med Nicaragua og Cuba. Men de kunne også være en protest mod regimet, hvor den rejsende støttedemodstandsbevægelsen. Linda Bergs bidrag omde svenske frivillige, som i 1980erne rejste til Nicaragua for at hjælpe til med genopbygningen af landet tydeliggør at de rejsende trods deres solidaritet forblev i rollen som privilegerede. De havde nemlig muligheden for at forlade Nicaragua igen efter nogle måneder, og verdens uretfærdigheder blev kun mere påtrængende, når hverdagen i Sverige atter meldte sig. Voluntørens længsel efter en mindre privilegeret men mere autentisk hverdag findes også tematiseret blandt i danske Cuba- og Vietnamrejsende, som Bjerregaard beskriver. I artiklen viser hun hvordan solidariteten også blev et vigtigt politisk anliggende i eget hjemland.

Måderne hvorpå rejserne indgik i solidaritetsarbejdet viser tillige hvordan de forskellige betydninger, som landene blev tilskrevet, hang nøje sammenmed de rejsendes egne kulturelle og politiske horisonter. I de rejsendes beskrivelser fra Cuba bliver det yderligere tydeligt, hvordan solidaritetsarbejde og turist-oplevelserne formåede at gå hånd i hånd.

Politisk skoling og partipolitiske rejser i traditionel forstand er i fokus i de sidste tre artikler. Selv om Jenny Jansson & Mirja Österberg, Chris Holmsted Larsen og Knud Holt Nielsen alle i deres artikler på sin vis beskriver typiske politiske rejsende, kan man argumentere for, at deres artikler alle på hver sin måde bidrager med nye perspektiver til de vanlige forestillinger og fortællinger, der oftest forbindes med feltet. Rejser til møder i politisk regi analyseres i Jansson & Österbergs artikel, hvori de fokuserer på de betydningsfulde politiske rejser over kort afstand, der blev foretaget i mellemkrigstiden. Med afsæt i de rejser, som faglige repræsentanter fra Finland foretog til Sverige, tydeliggør de, at de faglige organisationer i kraft af de politiske rejser skaffede og spredte informationer mellem de nordiske lande trods økonomiske trængsler spredte og mellem ligesindede nabolande.

Den klassiske politiske skolingsrejse er afsættet for Chris Holmsted Larsen i hans artikel om den ledende danske kommunist Otto Sand og hans ophold ved den Internationale Leninskole iMoskva. På trods af at de skandinaviske kommunisters skolingsophold i Sovjetunionen spillede en rolle for den ideologiske sammenhængskraft under den kolde krig, viser Holmsted Larsen, hvordanOtto Sand og andremed ham dannede et langt mere nuanceret og til tider kritisk indtryk af det sovjetiske samfund end typisk antaget. En begejstring for det politiske projekt hindrede ikke et kritisk syn på den sovjetiske hverdag og resultatet blev ofte, at de rejsende vendte hjem med et mere blandet indtryk af Sovjetunionen end tilsigtet.

Balancen mellem kritik og begejstring kan også siges at være nøgleord i Knud Holt Nielsens artikel om unge kommunister fra Sovjetunionen og DDR, der drog mod vest på studierejser til Danmark. De politiske turistrejser var også meget væsentlige for de unge kommunisters politiske identitet, men også i en dansk sammenhæng stemte virkeligheden ikke altid overens med det politiske projekt og dét, der forventedes. I artiklen diskuterer Holt Nielsen de forskellige problemstillinger, som både de tilrejsende kommunister og de danske værter, blev stillet overfor, både i mødet mellem forskellige kulturer og i bestræbelserne på at få ideologi og virkelighed til at give mening. I sin gennemgang af de tilrejsendes program får Holt Nielsen yderligere aflivet forestillingen om at de forskellige gæstfrihedsteknikker og konstruktionen af en retoucheret virkelighed ikke kun var fænomener, der hørte de totalitære stater til.

Rigtig god fornøjelse med læsningen.
SILKE NEUNSINGER & IBEN VYFF

Häromdagen kom ett erbjudande om att prenumerera på Vi biografi, därtill var senaste numret av tidskriften Företagsminnen rubricerat »Att skriva biografier» och i våras släpptes megaprojektet Sveriges statsministrar under 100 år. I augusti tipsade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om de 62 personmuseer som finns i Sverige. Det är ett otroligt uppsving för historia som utgår ifrån individen och detta inte bara inom populärhistoria utan också inom forskningen. Historiska biografier når inte bara ut till en intresserad allmänhet om vi får tro bokutgivning och försäljningssiffror, utan verkar också vara en bra inkomstkälla för olika förlag.

Biografier skapar med sin tydliga kronologi en efterlängtad röd tråd somger historia sin legitimitet oavsett om det handlar omlevande eller döda människor. Biografier kan användas som ett lackmuspapper, som Sidsel Ericksen formulerade det en gång i tiden, somger utslag på frågor om den historiska kontexten. Eller så kan man ha en annan ingång med ambitionen att kunna förstå en individ bättre genom att se den i sin historiska kontext. Medan den första ingången handlar omen formav socialhistoria, dit många kollektivbiografier kan räknas som i först hand produceras av forskare och huvudsakligen i vetenskapligt syfte, så handlar den andra formen av biografi ofta om att förstå individens val och vänder sig till en bredare publik.

Frågan är givetvis vilka individer som väljs för att väcka allmänhetens intresse? Betraktat från ett folkbildningsperspektiv är de 22 statsministerbiografierna just genom sin form - tunna pocketböcker - en mycket tilltalande idé. Men projektet som helhet och kanske inte så mycket de enskilda bidragen har kritiserats som ett projekt om, av och för män och som en fortsättning av en traditionell kungahistoria för demokrater. Det är helt enkelt ett projekt om den politiska eliten.

Det kan lätt uppstå intrycket att biografier omen och samma person produceras på löpande band och det handlar ofta om personer som även en bredare allmänhet är rätt väl informerad om. Att man vill veta mycket om politikens elit är kanske inte så konstigt, det handlar om makt. Men det handlar också omatt det är personer somhar varitmåna om sitt eftermäle och som av det skälet har lämnat in ett visst material till arkiven. Sådant material lämnas sällan av helt vanliga människor och just av det skälet är biografin ingen bra genre för att förmedla historien om folkets vardag, för att inte tala om människor som får en underordnad position i samhället till en bredare publik. Det är heller inte alla delar av den samhälleliga elitens historia som syns i dessa biografier. Memoarer av eller biografier om fackliga ledare eller kvinnliga politiker hör till undantaget.

Det är inte meningen att förkasta biografier som en genre som förmedlar historia till en bredare publik, här finns det många goda sidor, men denna form av historieförmedling ska kompletteras med andra former av populärhistoria som också bör omfatta andra delar av samhället. Det krävs att det akademiska systemet accepterar förmedlingen av forskningsresultat till en bredare publik som en forskningsmerit. Då kanske glappet mellan historiebruk och forskning kan minska något. Det finns mycket att göra, lika bra att börja på en gång. i detta nummer av Arbetarhistoria skriver Gunnel Karlsson om villkoren för Ulla Lindström och Inga Thorsson och Renée Frangeur skriver om bilden av Kerstin Hesselgren. I dokumentet presenterar vi ett avsnitt ur målaren Arnold Palms memoarer som ursprungligen enbart skrevs för den egna familjen.

Innehåll

03 Ledare: Den biografiska vändningen

04 Dokumentet: På luffen efter jobb. Målaren Arnold Palm i 30-talsdepressionens Sverige

15 Renée Frangeur : Hur man skapar en kvinnlig politiker. Ur en kommande biografi om Kerstin Hesselgren

23 Gunnel Karlsson: »Politiska kvinnor» Anteckningar om Ulla Lindström och Inga Thorsson

30 Ulrika Eriksson: Eureka Stockade. Guldgrävarnas uppror som ledde till allmän rösträtt för australiensiska män

33 Elise van Nederveen Meerkerk: Att klä världen. Textilarbetare och globalisering 1650-2000. Erfarenheter och resultat av ett kollektivt forskningsprojekt

Nyheter från ARAB

48 Silke Neunsinger: WoW-Worlds of women på webben!
(Länk till Worlds of Women, på webbplatsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek)

49 Martin Grass: »Werte Genossin…» Brev från Clara Zetkin till den svenska arbetarrörelsen

61 Martin Grass: »Arkiv för miljoner.» John Takmans arkiv - en utmaning för arkivarien

Recensioner

69 Göran Salmonsson: Ambitiös femte volym av Metallhistoriken - Lars Berggren, Lars Ekdahl, Carina Gråbacke, Maths Isacson, Rolf Jansson, Jan Jörnmark, Bill Sund och Christer Thörnqvist, Det lyser en framtid. Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1957-1981

71 Ulla Wikander: Kvinnoemancipation i världen - Karen Offen (red.), Globalizing feminisms, 1789-1945

I maj 2009 anordnade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ett seminariumomrelationen mellan Chile och Sverige som berörde tiden mellan militärkuppen fram till det aktuella läget. Solidaritet med Chile har varit omfattande i Sverige vilket inte minst dokumenteras i det rika materialet som finns i den svenska Chile-kommitténs arkiv som förvaras på ARAB.

I detta häfte av Arbetarhistoria har vi valt att återge Peter Winns föredrag från seminariet i en översättning av Karin Englund. Vi har också valt att publicera några personliga minnen och reflexioner om den svenska solidariteten med Chile. Utöver dessa bidrag från seminariet finns i detta häfte också artiklar av författare som inte medverkade under seminariet. Läs om Chile som nyliberalt laboratorium under Pinochet, läs också om hur CUT, Central Única de Trabajadores, byggde upp sin exilverksamhet i LO-huset. Kanske kan man säga att Chile länge har fungerat som en modell, både under Allende och som nyliberalt laboratorium, som en av seminariedeltagarna uttryckte sig.

Under arbetet med detta häfte fick historien om svensk solidaritet med Chile en ny dimension, jordbävningen i Chile aktiverade en del av Chile-kommitténs nätverk. Om detta och om de historiska kopplingarna mellan Chile idag och då skriver Paulina de los Reyes i en artikel som i detta häfte ersätter en sedvanlig ledare.

Seminariet hölls också för att fira ARAB:s alldeles egen relation till Chile. Under många år har Lucy Viedma, som kom till Sverige som politisk flykting,1 varit en ovärderlig kraft på ARAB som bildarkivare och inte minst som bildredaktör för Arbetarhistoria. Förra året gick hon i pension och för att tacka Lucy för hennes enorma insats tillägnade vi henne seminariet. Ett extra stort tack till henne för att hon även denna gång har hjälpt oss med sin stora kunskap och de fina bilderna.

Vi från redaktionens sida hoppas att detta nummer av Arbetarhistoria kan bidra till mera forskning om den svensk-chilenska historien.
Silke Neunsinger

1 I dessa tider av rojalistiskt kungayra kan det vara värt att påpeka att en intervju med Lucy Viedma som nyanländ flykting i Sverige 1977 slog ut Victoria Bernadottes födelse som förstasidesnyhet, se Arbetarhistoria 122-123 (2007) s. 65.

Innehåll

03 Intro: Antipodes – Chile och Sverige under diktatur och demokrati

Antipodes – Chile och Sverige under diktatur och demokrati

24 Paulina de los Reyes: Solidaritet med Chile – igen

38 Peter Winn: Flyktingar och emigranter. Chiles historia och chilenarna i Sverige

23 Erik Olsson: Efter exilen? Historien om chilenare i Sverige

32 Stefan de Vylder: Chile under Pinochet. En personlig tillbakablick

39 Carlos Nuñez: Internationellt fackligt solidaritetsarbete. Chilenska CUT:s exilkommitté under Pinochetdiktaturen

44 Jan Olsson: Chile var en modell för världen – på gott och ont

47 Jorge Godoy: »Den internationella solidariteten räddade många liv»

50 Lucy Viedma: »Hade vi bott i Chile hade det varit vi som spärrats in.» Chile i samlingarna

58 Germán Perotti: Archivo y Biblioteca – Chile en Suecia. Arkiv och Bibliotek – Chile i Sverige

59 Hans Larsson: Chile i ARAB:s bibliotek

Recensioner

63 Silke Neunsinger: Världens arbetare eller att bygga om båten på öppet hav – Marcel van der Linden,Workers of theWorld. Esssays towards a global labor history

66 Ulf Jönson: Återupprättad Stockholmsprofil? – Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr

Nyheter från ARAB

68 Arne Högström: Gustav Cederwall – ekonom och landshövding med brett verksamhetsfält

71 Maria Boman: 210 hyllmeter, 15 plåtskåp, 15 fanor – 2009 års accessioner

73 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2011

74 Dokumentet: La via Chilena

Sticking together

Knappast något svenskt företag förknippas lika mycket med det svenska folkhemmet som Ikea. Världen över säljs det osthyvlar, smörknivar och den svenska furubokhyllan och Ikea står också för fyra procent av den svenska livsmedelsexporten. På Ikeas nationella hemsidor hänvisar man med stolthet till sitt svenska arv, så till exempel i Singapore. Men det svenska eller Sverige förknippas också med en stark facklig rörelse och justa arbetsvillkor.

I slutet av december 2009 fick Ikea Kungens Kurva polskt besök. Fyra medlemmar från det polska fackförbundet Solidaritet delade ut flygblad för att rikta kundernas uppmärksamhet på att Ikea Polen anlitar en underleverantör, ett vaktbolag närmare bestämt,med urusla arbetsvillkor som skiljer sig mycket från de ordinarie Ikea-anställda. De anställda i vaktbolaget Solid saknar inte bara socialförsäkring utan har också hotats med fysiskt våld i fall de skulle engagera sig fackligt.

Det är inte helt vanligt att ett fackförbund flyttar sina protester till ett annat land, i det fallet det land som förknippas närmast med företaget som har anlitat underleverantören nämligen Sverige, fastän holdingbolaget har sin sits i Nederländska Antillerna. Solidaritets protest i Sverige ingår i den globala kampanjen Sticking together som vänder sig mot Ikeas sätt att hantera arbetsförhållanden hos underleverantörer. Ikea har kollektivavtal och även ett globalt ramavtal för arbetsförhållandena hos underleverantörer inom trävaruproduktionen, men inte när det gäller andra underleverantörer. Sticking together initierades av Solidaritet och ska kanske ses i ett längre organisatoriskt perspektiv. Fackförbundet har sedan sin tid som illegal organisation förändrats mycket: det har krympt till mindre än en tredjedel och det utsätts för konkurrens från den andra stora fackliga organisationen OPZZ. Solidaritet måste alltså göra mycket för att behålla sin legitimitet, trots krympande antal medlemmar och det måste använda sig av andra strategier för att få uppmärksamhet för sin sak.

Protesten mot Ikeas underleverantör hade sannolikt blivit något helt annat om den inte hade ägt rum i Sverige - inte bara för att det inte går en färja från Gdansk till Antillerna. Så varför var det så intressant att förlägga protesten till Sverige? Enligt Solidaritet ville man väcka den svenska koncernledningens uppmärksamhet för arbetsförhållandena i Polen som koncernledningen för Ikea Polen inte vill prata om. Protesten i Sverige kan också ses från ett annat perspektiv när den betraktas från de historiska kopplingar som finns mellan Polen och Sverige eller mellan Solidaritet och Sverige. Fackförbundet fick ta emot omfattande stöd från Sverige och den svenska fackliga rörelsen för att hjälpa den underjordiska polska organisationen i kampen om att kunna agera som ett fritt fackförbund. En historia som bland annat har skildrats i Arbetarhistoria nr 120. Relationen mellan Sverige och Polen har förändrats mycket över tid. Även om det finns viktiga handelskontakter mellan Sverige och Polen, så har det politiska intresset från svensk sida svalnat sedan 1989. Inför protestkampanjen i december i Sverige försökte till exempel Solidaritet sätta in en annons i Dagens Nyheter för att uppmärksamma läsarna på misären i Polen, men DN tog inte in annonsen, den ansågs vilseledande eftersom den inte handlade om Ikea utan om den polska underleverantören. Svenska Dagbladet publicerade annonsen istället. Annonsen var ett sätt att vädja till den svenska solidariteten och anknyter till den historiska erfarenheten av samarbete och stöd mellan Sverige och Polen. Fastighets och Transport stöder förresten också protestkampanjen.

Protesten och valet av strategi visar också på den betydelse och de svårigheter som geografin har och utgör för det fackliga arbete när komplicerade globala strukturer inom multinationella företag ska göras begripliga för en större allmänhet. Det är ingen särskilt ny erfarenhet. Att internationell facklig verksamhet aldrig har varit enkelt visar också ett tidigare hemligtstämplat dokument som vi publicerar i kommenterad form i detta nummer av Arbetarhistoria.Denna gång är det inte fackliga aktivister från Polen som tar färjan från Gdansk utan svenska fackföreningsmän som sommaren 1985 tog färjan till Gdansk för att hjälpa Solidarnosc med att bygga upp en underjordisk kommunikation. I dokumentet skildras också övervakningen genomsäkerhetspolisen, delar av den före detta poliskåren som numera driver vaktbolagen i Polen.

Innehåll

03 ledare: Sticking together

04 dokument: Uppdrag Polen - Ett svenskt tidsdokument om hemliga kontakter med polska Solidaritet 1985.

24 Raquel Varela: Officerare på flykt - Portugisiska officerare deserterade från Salazars armé till Sverige 1970-1974.

31 Kristina Engwall och Ingrid Söderlind: Barnarbete som regel eller undantag? - Presentation av ett källmaterial och dess möjligheter.

Aktuellt om arbetarhistoria

35 Lars Edgren: Konflikt och samförstånd.

36 Ulf Jönson: Gränslös arbetarhistoria i Linz.

44 Rana P. Behal, Chitra Joshi, Prabhu Mohapatra: Arbetarhistoria i Indien.

46 Lars Berggren, Victor Lundberg, Hans Wallengren: Främlingsfientlighet och arbetarrörelse.

Recensioner

47 Pål Brunnström: Klasskamp och sexualitet i den kommunistiska rörelsen - Andrés Brink Pinto: Med Lenin på byrån: normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939.

49 Aleksander Kan: Rysk spegel - Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson (red.): Rysk spegel. Svenska berättelser om Sovjetunionen - och om Sverige.

51 Mats Rosin: Norsk nationalikon - Hans Olav Lahlum, Haakon Lie. Historien, myten og mennesket.

52 Mats Myrstener: Ny arbetsskildring - Barbro Bäcklund: Pintorparhäxans elev.

Nyheter från ARAB
53 Hans Larsson: Något om vad som influtit till biblioteket under år 2009

Generation DDR-finns

I skrivandets stund har den svart-röda koalitionsregeringen i Tyskland precis valts bort och ersatts av en geting-regering, det vill säga en kristdemokratisk-liberal regering. I media talas om ett historiskt maktskifte i den tyska politiken och det precis inför 20års jubileet av murens fall som gärna nämns i sambandet med Angela Merkels omval. Hon är den första kvinnan på kanslerposten, men också den första från forna Östtyskland som har hamnat i regeringsspetsen.

Sommaren 1989 var jag för första gången i Sverige på ett internationellt arbetsläger för ungdomar och skickade kläder till SWAPO i Namibia. I september började den ungerska deltagaren bli orolig och upprörd över de första östtyskar som sökte sig till den västtyska ambassaden i Budapest och därmed lämnade DDR. Inte förstod jag riktigt då varför hon var så upprörd. Detta var början till krav på utresetillståndet som under hösten 1989 blev symbolen för den tysta revolutionen i DDR.

Under hösten 1989 var nyheterna fulla med rapporter om demonstrationer i DDR och jag tyckte nog att det var ett uttryck för en politisk mobilisering och en revolt som jag kunde sympatisera med, samtidigt som jag som 18-åring hade ganska svårt för att begripa kyrkornas engagemang i det hela och blev ytterst misstänksam. Jag begrep inte heller varför en äldre generation som några av mina lärare grät av lycka över utvecklingen i DDR.

I och för sig hade jag stora sympatier för att DDR medborgarna skulle slippa leva bakom staketet - men jag trodde att det skulle bli en refomering av DDR och inte en återförening. Jag, som enbart hade varit med på de obligatoriska Väst-Berlin-resor inklusive en dagsutflykt till Öst-Berlin sponsrad av den västtyska staten, jag, som saknade släktingar bakom muren och aldrig hade varit i Östtyskland tidigare, jag begrep inte slagorden som “wir sind ein Volk”, och inte heller den nya Helmut Kohl-yran bland östtyskarna.

Anledningen var förstås inte bara bristen på personliga kontakter med DDR utan det handlade lika mycket om att jag tillhör en generation som hade utbildats i Västtyskland. Under min skoltid har jag tittat på ett antal filmer som visade att DDR var ett helt annat land än Västtyskland. Filmerna gick ut på att visa att människorna i DDR hade extremt gammalmodiga kläder på sig och att det inte fanns mycket att köpa i affärerna. Inte förrän vi fick läsa Uwe Johnson och hans systemkritiska böcker i skolan började jag förstår lite mer av systemet DDR. Jag tillhör en generation som växte upp med DDR som självständig stat. När jag året därpå träffade en tjej från DDR i min ålder på en tågluff insåg vi båda att även hon tillhörde generationen DDR-finns. Skillnaden var bara att hon hade lärt sig att vi västtyskar alla var kapitalister. Idag 20 år efter murens fall och med en utbildning till historiker i bagaget undrar jag om det går att förstår den historiska betydelsen av samtida händelser till den grad som de så småningom kan få? Givetvis går det inte att generalisera utifrån en 18-årings tolkning. Men det är inte lätt att se de konsekvenser av stora historiska förändringar just i det ögonblicket som de sker. Idag 20 år senare är DDR även för generationen DDR-finns en historisk företeelse men som fortfarande lämnar sina avtryck i dagens tyska politik inte minst i det senaste tyska valet.

Silke Neunsinger

Innehåll

3 Ledare: »Generation DDR finns»

Tema: Barn

4 Norbert Götz: »Att styra och ställa på egen hand» - Unga Örnar 1929-45

13 Fredrik Lilja: Baasens barn i Kapprovinsen. Barn- och ungdomsarbete i det expanderande kapitalistiska jordbruket, 1900-1960.

18 Susanna Hedenborg: Omvårdnad och hårt arbete. Barns arbete och fostran inom ridsporten.

22 Mats Myrstener: Litteratur om barnarbete på ARAB.

25 Dokument:För tjugo år sedan: FN:s barnkonvention.

26 Jenny Langkjaer: »Skrif ni edra tecken…»Polisövervakning av arbetarrörelsens möten i Stockholm 1885-1918.

Nyheter från ARAB

31 Arne Högström: Från brevduva till fredsduva: Sten Andersson under sju decennier.

37 Mary Hilson & Silke Neunsinger: Den kooperativa rörelsens globala historia - enprojektskiss.

39 Hans Larsson: Om kooperationens bibliotek.

44 Dokument: Solidaritet med Finland.

Recensioner

46 Klaus Misgeld: Antisemitismen i praktiken. - Sven Nordlund, Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933-1945

48 Kaspar Braskén: Kampen mot den inre fienden - ny forskning om den stora terrorn. - HermannWeber & Ulrich Mählert (Hrsg.), Verbrechen im Namen der Idee. Terror im Kommunismus 1936-1938

50 Hans Larsson: Om ett mycket stort projekt: MEGA.

54 Jan Ottosson: Pionjärarbete om folkrörelseföretag. - Carina Gråbacke, När folket tog semester. Studier av Reso 1937-77

I solidaritetens namn

Med spänning väntande på resultatet av dagens rådslag sänder vi med ett leve för arbetarklassens solidaritet. Eder vår varmaste brodershälsning. Storstrejksstyrelsen.

(Ur Svenska järnvägsmannaförbundets representantskaps protokoll från den 2-4 augusti 1909)

För mer än hundra år sedan var solidaritet och internationell solidaritet begrepp som främst förknippades med arbetarrörelsen och med arbetarklassen. Solidaritet och särskilt internationell solidaritet var ett resultat av en globaliseringsvåg som under senare delen av 1800-talet bland annat skapade nationalismen. Men nationalismen och internationalismen är nära förknippade med varandra och kan ses som två sidor av samma mynt. Internationell solidaritet användes då mycket för att trycka på det gränsöverskridande samarbete och den gränsöverskridande hjälpen arbetare emellan, trots att hemländerna kunde föra krig mot varandra.

Idag är solidaritet ett retoriskt begrepp som används av de flesta om inte alla partier i Sverige och det gäller nog för många andra länder också. Begreppet har kanske varit så framgångsrikt att det inte längre förknippas med just arbetarklassen och klasskamp. Å andra sidan så framkastade en av föredragshållarna på en nyligen timad konferens om Chile på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek påståendet att solidaritet numera var en bristvara bland svenskarna och hänvisade till det solidaritetsarbete hon själv och andra på 1970-talet bedrivit med bland andra chilenska flyktingar i Sverige.

Frågan är vad som har hänt, har begreppets användning förändrats? Är det så att innebörden av begreppet har förändrats? Antagligen inte, snarare har det som har utgjort solidaritetshandlingar och varför de har utförts, varierat i tid och rum. Solidaritet handlar inte bara om att hjälpa andra, det handlar i de flesta fallen också om makt och det är dessa maktrelationer som gör en historisk analys av det som har ansetts vara solidaritetshandlingar till en spännande fråga.

Under välfärdstatens blomstringstid blev svensk solidaritet känd världen över, här talar vi inte enbart omsolidarisk lönepolitik i Sverige utan också om biståndspengar somhar flödat till motståndsrörelser i före detta kolonier. Den tidigare generösa svenska flyktingpolitiken har säkerligen också bidragit till denna bild. Men det är inte så länge sedan Sverige blev mottagare för materiellt stöd från internationellt håll, solidaritet handlar nämligen också mycket om pengar.

För hundra år sedan precis, under augustimånad 1909, gick nära 300.000 svenska arbetare ut i den så kallade Storstrejken: konflikter pågick vid flera arbetsplatser, SAF hotademed storlockout om inte LO såg till att dessa snabbt löstes, LO svarade med storstrejk. Vid den tiden var det alltså de svenska arbetarna inom LO som vädjade om solidaritet både inom och utomlandets gränser. Man fick också ekonomiskt bistånd från Tyskland och USA bland annat.

Järnvägsmannaförbundet, som vid denna tid inte tillhörde LO, bestämde sig för att inte delta i strejken - typograferna gjorde tvärtom - men beslutade samtidigt om penningunderstöd och lån till de ansträngda strejkkassorna. Det är tydligt att den gemensamma nämnaren här var den svenska och även den internationella arbetarklassen - »Leve den internationella arbetarrörelsen» avslutas ett annat telegram som också citeras i representantskapets protokoll - i dess kamp mot det likaledes internationella kapitalet.

Ett århundrade senare har Sverige haft en stabil demokratisk utveckling och lyckats hålla sig utanför två världskrig. Vi har väl snarast vant oss vid att solidaritetsarbetet gått i den andra riktningen: Svenskar har varit solidariska med andra. I tidigare numer av Arbetarhistoria har bland annat publicerats artiklar omsvensk solidaritetmed polska Solidarnosc, som visar hur egna intressen spelar roll för dessa solidaritetsyttringar, materiellt bistånd kom bland annat både från Sverige och USA. Båda dessa bidragsgivare hade egna intressen som skilde sig åt, att förverkliga en demokratisering av arbetsmarknaden eller att kämpa mot kommunismen. Och vilka fackliga rörelser var LO solidariskt med? Och vilka krav ska mottagaren uppfylla för att kunna tillhöra en grupp man kan vara
solidarisk med?

Frågan är alltså också vems intressen som ligger bakom solidaritetshandlingar. Vad har dessa solidaritetshandlingar betytt
och inneburit för dem som bestämde sig för att vara solidariska
med andra?

I detta nummer av Arbetarhistoria ges några exempel: solidaritet med de soldater som vägrade strida i Vietnam, solidaritet med republiken under det spanska inbördeskriget, solidaritet med socialistiska flyktingar från de centraleuropeiska diktaturerna under mellankrigstiden etc.

Kasper Braskén utgår i sin artikel om Internationella arbetarhjälpen  från förutsättningarna att solidaritetsbegreppet tycks ha expanderat: man är solidarisk med andra människor i världen i största allmänhet. »Solidaritetsbudskapets historiska
anknytning till tanken omklasskamp [har] delvis eller helt fallit i glömska.»

Det skulle innebära att den helhet och samhörighet som begreppet bär på har vidgats. Den som vill kan själv fundera kring detta under läsningen av det här numret.

INNEHÅLL

01 Ledare: I solidaritetens namn…

04 Paul Benedikt Glatz: Amerikanska desertörer och Vietnamprotester:
Agitation och kampanjer i Europa.

12 Kasper Braskén: Internationell solidaritet skulle befria världen. Internationella arbetarhjälpen i mellankrigstidens Tyskland.

18 Kalle Holmqvist: Den något mindre polemiken. SKP, KPML(r) och brytningen mellan Kina och Albanien.

23 Matias Kaihovirta: »Att gallra i arbetarstammen.» Bolagsgemenskap under mellankrigstiden i Finland.

28 Hanna Lindberg: Huvudmän, lönearbete och yrkesskicklighet. Kön och begreppet arbete inom finländsk socialpolitik.

35 Arne Högström: Rune B. Johansson – folktalare och samhällsbyggare.

39 Hans Larsson: Solidaritet i våra samlingar. Från den amerikanska södern 1863 till Östtimor idag.

RECENSIONER

42 Mats Myrstener: När solen sken över Stockholm – Christian Widholm, iscensättandet av Solskensolympiaden: dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912.

44 Tobias Karlsson: Arbetslösa i rörelse – Ulf Andréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetslöshetsrörelseni Sverige, 1920–1934.

46 Lars Gogman: Masthugget, Moskva, Madrid. – Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid: berättelsen om Bengt och Greta.

48 Iben Vyff: Sverige och Kina – Anne Hedén, Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under
1960- och 1970-talen.

DOKUMENTET

50 För hundra år sedan kunde man spela Storstrejkspelet

Bortrest

Uppenbarligen har Lukas Moodyson läst antologin Global Woman, utgiven av Barabara Ehrenreich och Arlie Russel
Hochschildt, inför sin senaste film Mammut. Det framgångsrika amerikanska paret, han spelnörd, hon kirurg, har en sjuårig dotter – Jacky – som de inte träffar särskilt ofta, men så har de också den filippinska barnflickan Gloria som har lämnat sina båda pojkar hos sin mor någonstans på Filippinerna. Med pengarna hon tjänar hos den rika familjen
i New York bygger hon ett nytt hus åt familjen på Filippinerna. Något som Ehrenreich och Hochschildt har skrivit om som en slags geografisk klassresa, lite pengar i New York ger en ett annat materiellt liv i den globala södern.

Gloria får inte bara betalt i amerikanska dollar, som förresten inte riktigt räcker till för att bygga färdigt huset, den andra delen av lönen är att hon är älskad av den amerikanska flickan. Hon utför det som kallas för emotionellt arbete. Kort sagt Gloria jobbar dygnet runt, bor hos sin arbetsgivare och har inte träffat sin familj på flera år.

Man skulle kunna säga att livspusslet, som dilemmat arbete–familj kallas idag, varken är löst hos den rika familjen Vidales eller hos den betydligt fattigare Gloria. Och även om paret Vidales kan ge sig hän åt sina karriärer, så är det i slutändan Gloria och hennes filippinska familj som betalar slutnotan för detta, även om amerikanska dollar förbättrar deras livssituation betydligt.

DILEMMAT ARBETE OCH FAMILJ är inget nytt fenomen. I Sverige lagstiftade riksdagen 1939 om ett förbud för arbetsgivare att avskeda kvinnor på grund av graviditet eller giftermål. Bakom detta beslut fanns det en rädsla att det inte föddes tillräckligt många barn om kvinnor inte fick stanna kvar på arbetsmarknaden. Detta har säkert varit ett viktigt steg mot en förändrad jämställdhet på arbetsmarknaden, särskilt i en internationell kontext där den svenska lagstiftningen var jämförelsevis tidig. Men dilemmat har inte lösts med denna lag. Barnomsorg fanns under mellankrigstiden enbart i enstaka fall och givetvis inte i kommunal regi utan ägd av företagen som behövde billig arbetskraft. Lösningar fanns att köpa för de mera välbesuttna; de hade råd med barnflickor och hembiträden som länge arbetade under oreglerade arbetsförhållanden.

DOROTHY SUE COBBLE  och Emma Strollo diskuterar frågan om hushållsnära tjänster i detta nummer av Arbetarhistoria men från två olika perspektiv. Cobble visar hur den svenska hembiträdeslagen och införandet av hemsystrar i Sverige fick betydelse för den amerikanska socialpolitiken efter andra världskriget.

Cobble har inte bara ett utifrånperspektiv på den svenska utvecklingen utan lyfter också fram ett tydligt fackligt perspektiv i frågan som ofta har glömts bort när hushållsnära tjänster diskuteras i Sverige. Arbetsvillkoren för hushållsanställda är fortfarande idag en viktig fråga i USA, vilket inte minst den växande fackliga rörelsen av hushållsanställda under senare år bekräftar.

Emma Strollo fokuserar i sin artikel på betydelsen av samverkan mellan etnicitet, klass och kön i frågan om hushållsnära tjänster. Hon påpekar att det finns en kontinuitet i synen på invandrade kvinnor som ideala hembiträden
från fyrtiotalet fram till idag.

OCH VISST KAN MAN man fråga sig om det nya urbana, jämställda arbetslivet skulle kunna kombineras med ett tillfredsställande familjeliv om det inte fanns invandrad arbetskraft i Sverige. Men även denna fråga innehåller egentligen inget nytt åtminstone om man ser det utifrån ett historiskt perspektiv. I början av 1900-talet utvandrade inte bara många svenska män till USA, något som Jimmy Engren skriver om i sin artikel i detta häfte, utan också många svenska kvinnor, för tyska och svenska hembiträden var på den tiden efterfrågade i USA. Ensamstående kvinnor saknade försörjning i Sverige, samma push-faktor som för filippinska kvinnor idag och USA utgjorde samma pull-faktor som västvärlden idag. Många ensamstående svenskor åkte till Rhode Island vid förra sekelskiftet, där den rika överklassen hade sina villor – ofta byggda av svenska byggmästare. Idag bor många av ättlingarna till dessa hembiträden själv i stora villor, granne med skådespelare och andra kändisar – inte längre som tjänstefolk utan som ägare till villorna. Men hur resan fortsatte för merparten av dessa kvinnor är fortfarande en fråga för forskningen.

OM AUGUST PALM, som bland annat åkte till Rhode Island, men också till Minnesota, även lyckades agitera bland
dessa hembiträden är svårt att säga, men dokumentet handlar om Palms resa till USA, en resa som förresten också syftade till att tjäna pengar för det politiska arbetet i Sverige.

Innehåll

01 Ledare: Bortrest…

04 Jimmy Engren: Skandinaviska socialister i Minnesota. Arbetarklasskultur och lokalpolitik före första världskriget.

12 Dorothy Sue Cobble: Vänskap bortom Atlanten. Arbetarfeministernas internationella nätverk efter andra världskriget

21 Emma Strollo: Från pigjobb till hushållsnära tjänster – ett historiskt perspektiv.

29 Klaus Misgeld: Olof Palme, CIA och Polen. Källkritiska funderingar kring en osannolik historia

34 Kaj Björk: Från studentpolitik till Saltsjöbaden. Kaj Björk porträtterar Arnold Sölvén, LO:s förste jurist.

41 Mats Johansson och Tage Alalehto: Kommunism och nazism i lokalsamhället. Lokala aktörer i Båtskärsnäs, Karlsborg och Tärendö under 20- och 30-talen

KOMMENTERAT

47 Hans Larsson: Något om att läsa…

NYHETER FRÅN ARAB

49 Joan Sangster: »Labouring Feminism and FeministWorking-class History in Europe and Beyond»– Conference Report.

51 Hans Larsson: Om bibliotekets förvärv.

52 Maria Boman: Accesioner 2008.

53 Arne Högström: Brita Åkerman – herrgårdsfröken som blev folkupplysare.

RECENSIONER

58 Lars Björlin: Anarkismen i Sverige – Henrik Lång, Drömmen om det ouppnåeliga. Anarkistiska tankelinjer hos Hinke Bergegren, Gustaf Henriksson- Holmberg och Einar Håkansson.

59 Fredrik Lilja: Barn och ungdomar i arbete – Barndom och arbete, Ingrid Söderlind & Kristina Engwall (red).

61 Lars Björlin: Aleksandra Kollontaj i Norden. – Yngvild Sørbye (red.) Revolusjon, kjærlighet, diplomati. Aleksandra Kollontaj og Norden.

DOKUMENTET

66 För mer än hundra år sedan: August i Amerika

Global dialog – eller två decennier av protester

Härom dagen satt jag på tåget på väg till årets Linzkonferens. Konferensen arrangeras sedan 1964 av ITH och utgjorde en viktig mötespunkt för historiker från öst och väst. De senaste åren har konferensen dock snarast utvecklats till ett diskussionsforum för global arbetarhistoria i förhoppningen om att i framtiden också kunna utgöra en mötesplats för deltagare från den globala
Norden och den globala Södern. Temat denna gång var 1968.

Det som lockade mig med Linzkonferensen var det globala perspektivet, i övrigt hade jag packat väskan med fördomar av sämsta sort. Jag förväntade mig ett möte av äldre herrar och kanske några kvinnor som skulle berätta om vad de gjorde 1968 och att det hela snarare skulle likna ett heroiserande vittnesseminarium än ge nya impulser för globalhistoria.

Jag hade helt fel. För det första var det ingen jubileumstillställning utan 1968 användes som ett chiffer för den rad av protester som ägde rum under två decennier världen över. De flesta tänker på Frankrike, Tyskland och USA när de tänker på 1968, och de tänker på studenter. Även kulturrevolutionen i Kina och den kubanska revolutionen är händelser som många kopplar ihop med
denna våg av protester. Men protester ägde också rum iMyanmar under 70-talet, 1969 i Argentina och 1972 i Pakistan där industriarbetare ockuperade delar av Karachi.

Frågan är hur vi ska kunna förstå att det uppstår en våg av protester under mer än ett årtionde över hela världen? Och det är inte enbart frågan om studenter, det handlar också om protester bland arbetare och bönder. Är det en slump, en tillfällighet, hade tidsandan förändrats eller är det stora strukturella förändringar inom världsekonomin, eller kanske externa faktorer som kulturrevolutionen i Kina och den kubanska revolutionen som utlöser dessa protester eller har de olika rörelserna interagerat
med varandra? Det är klart att det inte bara är det ena eller det andra, men varken slumpen eller tidsandan som fungerar som en deus ex machina är särskilt tillfredställande förklaringar för en historiker. Att kunna diskutera förklaringar kräver givetvis en rad undersökningar från hela världen och de fick deltagarna i Linz.

Tredje världen

Viktigt för att kunna förstå är överföringar av konst, litteratur och teater: Marcuse och Fanon lästes i hela världen, liksomMaos lilla röda. Tredje världen har som paradigm närmast ersatts med globalisering idag, men var då ett centralt element i protesterna. Fanon är den första representanten från Tredje världen som använder sig av begreppet för att formulera en dekolonisering.

Flera av konferensbidragen visade att den nya radikala vänstern byggde sin ideologi på inspiration från Tredje världen som i själva verket var en transfer tillbaka från 30-talets Europa. En politisk kanon återupplivades i Tredje världen som i den Första världen inte längre var användbar. Maoismen och trotskismen kan här nämnas som två viktiga transfer som gjordes.

Den kubanska revolutionen är kanske ett av de bästa exemplen för denna typ av transfer mellan Europa och Latinamerika.
Men medan det långa 1968 snarare följdes av ett decennium präglat av en förnyad konservatism i Latinamerika så blev 1970-talets konsekvenser i Västeuropa snarare reformism. Även om de flesta bidragen visade att protesterna världen över använde sig av ett liknande vokabulär, så var deras grammatik kopplad till den historiskt specifika platsen. För även om till exempel de stora studentprotesterna i dåvarande Östpakistan, nuvarande Bangladesh, följde en västlig repertoar av protester
som byggde på ett utbyte av studenter och kopplingen till större västliga centra, så var de en central del i den nationella och nationalistiska befrielsekampen. Detta visar att globala fenomen också skapar nationalism och att dessa två utvecklingar inte står i motsats till varandra utan snarare är beroende av varandra.

Men det betyder också att vi inte kan vänta oss en liknande utgång när samma idéer och aktiviteter ger sig ut på en global resa och gjuts i olika nationella sammanhang.

Ny subkultur

1968 som en ungdomsrörelse som identifierade sig med en särskild ungdomskultur och mentalitet, måste också förstås mot bakgrunden av utvidgningen av högre utbildning som ökade globalt från 1,4 procent 1945 till 5,3 procent 1970 världen över.

Denna förändring ledde till en ny subkultur och uppkomsten av en särskilt ungdomskultur. Betydelsen av utbytesprogram för studenter över hela världenär en viktig förklaring för utbytena som gjorde 1968 till en global företeelse, även om östblocksländerna var inblandade enbart i undantagsfall som före detta Jugoslavien, Ungern och Tjeckoslovakien.

Den likartade protestrepertoaren kan därför förstås mot bakgrund av ett ökat globalt utbyte mellan ungdomar. Kvar står också att analysera vad dessa protestvågor har betytt för helt vanliga människor och inte bara eliten.

Under konferensen insåg jag också hur svårt det ändå är att skriva globalhistoria, att verkligen hitta representanter från hela världen och inte bara historiker från väst som skriver den globala Söderns historia. För trots alla goda ambitioner kom representanter från den globala Södern närmast från USA och representanterna från gamla öststaterna dominerade fortfarande i Linz.

SILKE NEUNSINGER

Innehåll

01 Ledare: Mot en global dialog – eller två decennier
av protester

02 Victor Lundberg: Minnet av Amalthea – 100 år
av ensamhet

ATT TÄNKA OM KLASS

09 Ulrika Holgersson: Hur ska vi förstå klass i historien
och idag?

17 Fredrik Nilsson: »Ett gigantiskt folkhälsoproblem?
»Medicinska föreställningar om klass och
vikt.

22 Orsi Husz: Klass, människovärde och pengar

32 Lars Edgren: Kyrkbänkar och begravningsplatser.
Att studera sociala hierarkier i 1700-taletsMalmö

SOLIDARITET MED SYDAFRIKA

40 Håkan Thörn: Över gränsen: anti-apartheid som
transnationell social rörelse

47 Tapio Bergholm: Norden och bojkotten av Sydafrika
i Finland

53 Ingvar Flink: Den anti-imperialistiska Afrika- rörelsens
arkiv

KOMMENTERAT

56 Hans Larsson: En tanke väckt av en ledare i
denna tidskrift – Lars Ilshammar: Svar till Hans
Larsson

RECENSIONER

58 Pernilla Jonsson: Arbetarklassens formering –
Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället:
Arbete, klass och genus i svensk dampress i början av
1900-talet.

59 Per Hammarström: Staten och invandrarna kring
förra sekelskiftet – Carl Henrik Carlsson,Medborgarskap
och diskriminering. Judar och andra invandrare
1860–1920

61 Mats Myrstener: Rockkulturens vardag – Björn
Horgby, Rock och uppror : amerikansk, brittisk och
svensk rockkultur 1955–1969

DOKUMENTET

64 Once upon a time in the West