Ledare

03 Håkan Blomqvist: Allt fast förflyktigas

Socialdemokratisk maskulinitet, vrede och oro

04 Jens Ljunggren: Från vrede till oro. Känslor och politik i svensk socialdemokrati från sekelskifte till mellankrigstid

10 Malin Reimerthi: Blond, muskulös och redbar. Maskulinitetsideal på SAP:s valaffischer 1934–1952

17 Erik Andersson: Gunnar Ohrlander: Mannen som förhäxade hela landsändar

På gång

23 Håkan Blomqvist: Bund i Sverige 1946–1954. En judisk arbetarrörelse vid skiljevägen

23 Norbert Götz & Katarina Friberg: Det globala civilsamhällets moraliska ekonomi: Historien om den frivilliga livsmedelshjälpen

25 Silke Neunsinger & Ylva Waldemarson: Mind the gap! An entangled history of economic citizenship and the demand for equal pay 1945–2000

27 Kjell Östberg: ARIOSO III (1970–2010): Arbetarrörelsens historia i Östersjöområdet

Ny litteratur

29 Lars Gogman: Hemvårdaren som gäst i andras hem – Johan Sundgren: I lampans sken

29 Lästips

31 Bibliotekets nyförvärv 2012

31 Bibliografi

43 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia 2013

43 Bildkällor Arbetarhistoria 145

Dokument

44 Lars Gogman: Bageriernas cykelbud

Ledare

Allt fast förflyktigas

Marx ord om kapitalets framfart är poesi för vår tid. Inte bara för hastigheten med vilken turbokapitalismen bryter igenom tidigare fördämningar och studsar från kris till kris. I den generaliserade kapitalismens epok tycks även motkrafterna lösas upp. För arbetarrörelsens del handlar det om samband som länge betraktades som självklara: arbetarklass, solidaritet, jämlikhet, rörelse.

Sedan ett par decennier har vi tvingats lära om. Det självklara var, med Donald Sassoons ord, historiskt skapat, inte någon objektiv mekanism i väntan på att utlösas av pionjärerna. Det rörde sig istället om en social potential som förvandlades till samhällskraft genom tusen och åter tusen viljeansträngningar över sociala konflikters stock och sten. Förvandlingen följde och kastades mellan olika idériktningar i kollision med samhällets realiteter. Ingenting var givet, ingenting förutbestämt.

Och var gick gränserna, horisonterna? Vilka skulle omfattas av solidariteten och jämlikheten? Svarta, bruna, gula? Även kvinnor? Vilka andra? Efter efterkrigstiden, sovjetmodellen, den historiska kompromissen och välfärdsstaten – resultaten av den historiskt skapade klassformeringen – öppnar sig allt på nytt. Vi ser med nya ögon, både på verket och forna valaffischer.

Dåtidens breda arbetarrörelse var en del av samhällets helhet – och spegel med sin egen reflexbild för dominerande tänkesätts begränsningar. Det gällde synen på mäns och kvinnors plats, manlighet och kvinnlighet. På Europas roll i världen. På den vita civilisationens placering i utvecklingskedjan. Samtidigt vette rörelsens frigörande strävan ut ur begränsningarna. Kamp och reformer i riktning mot solidaritet och jämlikhet blev till trojanska hästar mot inskränkta
vanföreställningar.

Från finanskraschernas sociala ruiner och historiens ideologiska källardörr drar nu pustar av gammal hårdför nationalism, socialdarwinism
och ojämlikhet in över våra samhällen. När krubban är tom bits hästarna. Människa drivs mot människa. Gamla spöksyner återskapas, nya introduceras. »Man hatade därför att man ingenting hade att älska», skrev Slas om barnrikehusens förakt mot judehuset i 1930- talskrisernas Stockholm.

Idag, när arbetarrörelsens framåtrörelse bedarrat och dess skapelse förflyktigas kan backlashen bli till vanmakt. Om vi inte med nya ögon och vidgade horisonter samlar vår tids sociala reservoarer kring den rörelseriktning som en gång bröt ned begränsningarna.

HÅKAN BLOMQVIST
Historiker verksam vid Södertörns högskola

Ledare

03 Rikard Warlenius: Klimatkrisen och arbetarrörelsen

Arbete & klimaträttvisa

04 Lars Ekdahl & Silke Neunsinger: Intro: Klimaträttvisa och behovet av arbetets miljöhistoria

07 Verity Burgmann: Från jobb kontra miljö till »gröna jobb»: Australiens fackföreningsrörelse och debatten om klimatförändringarna

13 Meg Gingrich: Bortom »blue-collar». Amerikansk fackföreningsrörelse och klimatförändringar

19 Nora Räthzel & David Uzzell: Hur skyddar man både jobben och miljön? Facklig miljöpoliitk

24 Sven Nyberg: LO, jobben och miljön

29 Lars Berggren: Arbete och miljöproblem. Vad kan arbetarhistoriker och miljöhistoriker lära av varandra?

35 Frank Meyer: Multinasjonale konserner, mennesker og miljø i den globale aluminiumindustrien. Porto Trombetás i Brasil og Årdal i Norge

41 Lisa Segnestam: Torkans konsekvenser. Genusarbetsdelningen och sårbarhet i Nicaraguas la zona seca

47 Rikard Warlenius: Ekologisk marxism: Att göra vänstern grön

52 Lars Gogman: Mellan Babels torn och Norra Bantorget: Arbetaresperantismen

61 Hans Larsson: Något om Jacques Rancière: Proletära nätter och logiska revolter

65 Klas Åmark: Dokumentärfilmen om Olof Palme: Ett betydande inslag av nostalgi

Recensioner

67 Johan Svanberg: SAF och arbetsmigrationen – JoacimWaara, Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945–1972

68 Boktips

Dokumentet

76 Magnus Alkarp: »Studentkårens affisch vittnar om en ljus del av vår historia som aldrig får falla i glömska»

Ledare

Klimatkrisen och arbetarrörelsen

Det var inte bara Arktis istäcke som kollapsade i somras. Även de globala miljöförhandlingarnas största konferens på ett par decennier, Rio +20 i juni, säckade ihop till ingenting. Ett episkt misslyckande, ansåg Greenpeace, att lägga till det likaledes episka misslyckandet vid klimatkonferensen i Durban ett halvår tidigare.

Samtidigt som den ekologiska krisen – särskilt men inte begränsat till den globala uppvärmningen – går in i en akut fas som påkallar en djup och snabb samhällsomställning, infaller en omfattande politisk legitimitetskris. Rimligen är den senare en följd av den förra.Välfärdskapitalismen har i decennier levererat allt högre levnadsstandard i kärnländerna till priset av att miljön och arbetet i fattiga periferier externaliserats.

Systemets legitimitet har byggt på ett löfte om samma utveckling även för de fattiga, de senaste decennierna dessutom en ekologiskt hållbar utveckling. Nu om inte förr börjar det se ut som om dessa löften inte kan infrias, åtminstone inte samtidigt. Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina och andra delar av Syd, lagd till den ännu enormt resurskrävande livsstilen i Nord, utsätter ekosystemen för en ohållbar stress. Det som krävs för att ge dem lugn och ro låter sig inte enkelt förenas med det inslagna utvecklingsspåret. Något eller någon måste stå tillbaka; det borde i rimlighetens namn vara industriländerna, men blir i praktiken naturen. Och, som en konsekvens, framtida generationers livsmöjligheter.

Arbetarrörelsen har tveklöst varit en central part i den utvecklingsmodell som nu krisar, och är det fortfarande. Som global kraft har den en unik potential att omformulera eller rent av nyformulera en verkligt hållbar och rättvis modell. Arbetarrörelsens ideologiska kärna behöver knappast ändras, tvärtom stämmer den i hög grad överens med vad som nu krävs, men en rad invanda föreställningar och strategier anpassade till industrisamhällets ständigt – men skenbart, vet vi nu – växande kaka behöver ses över. Och till den revideringen finns faktiskt en hel del inspiration att hämta i arbetarrörelsens arkiv: i bortglömda passager hos anfäderna, från  brutalt tystade revolutionärer i österled, kämpande arbetarkollektiv och fritänkande akademiker.

RIKARD WARLENIUS
Ekonomhistoriker verksam vid Lunds universitet

Ledare

03  Målet er åt ta tilbake Utøya

04 Gabriel Kuhn: Gustav Landauers återkomst

Sommarminnen

09 Arbetarhistorias redaktion: Att resa på sommarläger med arbetarrörelsens ungdom

16 Monica Andersson:”För en ung SSU:are var det en berusande känsla (trots ett alldeles alkoholfritt läger) att få tillfälle att prata med de som verkligen fattade besluten”

19 Anders Gustavsson: ”Sol, bad och god vård åt stenöknens barn.” Internationella arbetarhjälpens barnkolonier i Sverige 1928-36

27 Lars Wäremark: Snickra på din värdighet. Om folkhemmets sommarstugor

Nyheter från ARAB

33 Ulf Jönsson: ARAB:s verksamhet 2011: med inriktning på flytten

38 Bildkällor: Arbetarhistoria nr 142

Recensioner

39 Ulf Jönsson: Sverige och Nazityskland – ett moraliskt dilemma? Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållanden till nazismen, Nazityskland och Förintelsen

42 Boktips

Dokumentet

48 Lars Gogman: Rödgrönt samarbete med förhinder

Ledare

Målet er åt ta tilbake Utøya

Sommeren 2011 ble Norge rammet av terror. Brått, brutalt og uforvarende ble både regjeringskvartalet og Utøya angrepet. Det som overrasket aller mest var et av målene for handlingen. Ingen hadde sett for seg at en sommerleir for politisk engasjert ungdom skulle være et terrormål. Da ungdommene på Utøya ble kjent med at en bombe hadde gått av i Oslo sentrum, samlet de seg til et informasjonsmøte. Hendelsen vakte uro, men de fleste var likevel enige om én ting: På Utøya ville de være i sikkerhet. Utøya var et trygt sted. Tragisk nok var det en feilvurdering. Den ekstreme drapsmannen hadde sett seg ut barn og unge – fremtidens ledere av Arbeiderpartiet – som et mål for sine politisk begrunnede voldshandlinger.

Utøya i Tyrifjorden ble gitt i gave til Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF) i 1950. Øya skulle komme til å bli et viktig samlingspunkt for ungdomsorganisasjonen. Den ble et politisk verksted og et sted for hygge og samvær for politisk engasjert arbeiderungdom. AUF benyttet Utøya til politisk kursvirksomhet og til de årvisse og populære sommerleirene. Fra 1950-årene ble sommerleiren i juli en sentral begivenhet som gjerne samlet 300–400 deltakere. Mange arbeiderpartipolitikere fikk en del av sin politiske skolering på Utøya, og mange av dem har gode minner fra sommerleirene; her møtte de nye venner og kanskje til og med en kjæreste hvis de var heldige.

I 2012 er alt annerledes. I år blir det ingen sommerleir for AUF. På den tiden av året hvor sommerleiren normalt skulle vært under planlegging, har unge AUF’ere oppmerksomheten rettet mot Oslo Tinghus. Der pågår rettssaken mot terroristen som den 22. juli i fjor tok livet av 77 mennesker. På Utøya døde 69 mennesker. I tillegg ble 66 skadet. Hele 32 av de drepte AUF’erne var under 18 år, og to av dem var bare 14 år. Noen av de ungdommene som overlevde må nå forberede seg på å være vitner i retten.

En av de første reaksjonene til AUF-leder Eskil Pedersen og andre sentrale AUF’ere var at de skulle ta Utøya tilbake. AUFs egen øy skulle ikke bli ødelagt av en drapsmanns uforståelige og brutale handlinger. Øya skulle fortsatt være arena for sommerleirer med politisk innhold i solidaritetens tegn. Ungdommene var fast bestemt på at deres politiske engasjement ikke skulle knekkes av en ekstremist og en terrorist.

Et knapt år etter terroraksjonen er det ennå ikke avklart hva som skal skje med Utøya og med AUFs tradisjonelle sommerleirer. AUF har opprettet ”22. juli-fondet til gjenreising av Utøya”, og både organisasjoner og privatpersoner har donert betydelige midler. Målsettingen er fortsatt å ta øya tilbake. Men hva kan legges i det? Er det overhodet mulig for AUF å gjøre fremtidige sommerleirer på Utøya til en positiv opplevelse for politisk engasjert ungdom – slik det en gang var? Vil minnene om det forferdelige massemordet og frykten for at noe liknende kan skje på nytt prege deltakerne i for stor grad?

22. juli-fondet skal benyttes til å gjenreise bygninger og til å gi leirstedet en nødvendig oppgradering. Men ungdommene i AUF er selv smertelig klar over at de fysiske skadene på bygninger og inventar utgjør det minste problemet. De følelsesmessige påkjenningene knyttet til fjorårets hendelser og hensynene til ofrene og deres pårørende representerer helt andre utfordringer. Det skal bygges et eller flere minnesmerker; ofrene for terrorhandlingen skal hedres på en verdig måte. Utover dette har AUF bestemt seg for å bruke god tid til å tenke gjennom og planlegge Utøyas gjenreisning og framtidige bruk.

Men ungdommenes ambisjoner er klare: ”Målet er å ta tilbake Utøya som et sted der ungdom kan drive politisk diskusjon og debattere nye ideer, og en plass for engasjement og glede. Derfor vil vi gjøre Utøya bedre og finere enn før 22. juli. Øya skal igjen bli et sted der gode minner skapes,” heter det på AUFs nettsider. Sosialistisk Ungdom arrangerer sommerleir i år. Det gjør også Rød Ungdom. Slik sendes det et viktig signal om at en voldsmann ikke kan stoppe det sosialistiske ungdomsarbeidet i Norge. Vi håper at også AUF om ikke så lenge igjen kan møtes til sommerleir på Utøya.

For Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek i Oslo,

Tor Are Johansen/Ole Martin Rønning

Bildspelet är från SSU:s valläger 3-10 juli 1976.
Bilder och musik hämtade ur SSU:s arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Publicerade med tillstånd av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund.

Ledare

03: I landet för länge sedan . . . eller?

04 Kristin Linderoth: Könspolitikmellan kamp och samförstånd. Kommunals kongressdebatt om kvotering

10 Benito Peix Geldart: Efter Spanien. De svenska spanienfrivilligas hemkomst

Nyheter från ARAB

17 Ulf Jönson: »Svenska partikamraterna behöva visst aldrig skämmas för min skull.»Tyskspråkiga flyktingkvinnor i ARAB:s bestånd

På gång

25 Maria Stanfors & Tobias Karlsson: Nytt ljus på gamla könsgap

25 Lars Hansson: »Glömda bilfabriker» i Danmark och Sverige

26 Fay Lundh Nilsson & Per-Olof Grönberg: Lärande och kunskapsöverföring genom arbetskraftsmigration

Recensioner

29 Magnus Nilsson: Uttömmande om modernistisk tankesmedja – Johan Svedjedal, Spektrum 1931–1935 – den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur

31 Mats Myrstener: Litterär geografi i förändringstid – Alexandra Borg, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916

Ny litteratur

33 Boktips

42 Något om bibliotekets nyförvärv år 2011

42 Bibliografi

Dokumentet

52 Boxning i klasskampens tjänst

Ledare

I landet för länge, länge sedan…eller?

Före jul hamnade en svensk bloggare i blåsväder. Hennes polska barnflicka hade »rymt» och på bloggen efterlyste hon sin anställda död eller levande på bästa slavägarmanér. Även om barnflickans version aldrig når offentligheten så visar detta utsattheten och de usla arbetsförhållanden som arbetare i privata hushåll konfronteras med i RUT-Sverige.

Sedan 2007 finns det i Sverige möjlighet till skattereduktion för så kallade hushållsnära tjänster som skulle skapa en ny marknad, öka sysselsättningen och främja jämställdhet. Frågan om RUT-avdraget har förbättrat arbetsvillkoren inom hushållstjänster har nyligen undersökts i två rapporter av Anna Gavanas. I den första rapporten visar hon att villkoren för arbetare i den informella hushållssektorn i Sverige är under all kritik. Hon visar på exploatering, sexuella trakasserier och otrygghet för framför allt papperslösa som inte har en möjlighet att arbeta inom den vita delen av arbetsmarknaden – det är skrämmande läsning. Gavanas pekar på att RUT-avdraget inte har lett till att den svarta delen av hushållstjänstesektorn ersätter den vita utan istället har lett till ökad segmentering av arbetsmarknaden.

Beskrivningen av arbetsvillkoren som framträder i Gavanas undersökning skiljer sig föga från dem för hushållsarbetare i andra storstäder och visar på stora likheter med hushållsarbetarnas villkor genom historien. Hembiträdeslagstiftningen infördes i Sverige så sent som 1944. Vid den tidpunkten fanns det allt färre som ville arbeta i andras hushåll. Arbetsdagen skulle sluta senast klockan 19 men enbart om det inte fanns barn i hushållet som skulle tas om hand. Hembiträdeslagstiftningen vittnar egentligen mera om under vilka förhållanden hembiträdena hade jobbat under tidigare, lagstiftningen var snarare en anpassning till praktiken. I slutet av 1940-talet exporterades den svenska hembiträdeslagstiftningen till USA som en radikal förebild vid en tidpunkt då den betraktades som urvattnad i Sverige. Att den svenska lagen kunde gå på export visar på att förutsättningarna sannolikt inte har skilt sig åt särskilt mycket och inte heller det var något nytt vid det tillfället. När tjänarinnorna organiserade sig i Sverige i början av 1900-talet gav de ut en egen tidskrift, Tjänarinnebladet. Första numret var fullt av rapporter från liknande organisationer i andra länder.

Trots att många hushållsarbetare har bott hos sina arbetsgivare, trots svåra arbetstider och bristen på fritid, har dessa grupperorganiserat sigmed hjälp av kontakter inte bara utanför det egna hushållet utan också i världen. Anledningen till detta är givetvis också det faktum att många som arbetar i privata hushåll har en migrationsbakgrund, då som nu.

Hushållsarbetare har varit en grupp som har varit och fortfarande är kvinnodominerad. De har ansetts vara svåra att organisera och det dröjde länge innan deras arbetsvillkor reglerades det minsta. Här finns det också en paradox, de kvinnor som kämpade för kvinnors förbättrade villkor inom arbetarrörelsen har ofta varit beroende av hushållstjänster för att kunna leva för politiken, de har varit arbetsgivare åt de kvinnor de samtidigt skulle kämpa för. Historiskt sett har många hembiträden gått i spetsen för kvinnorna inom arbetarrörelsen, Minna Sillanpää, Finlands första kvinnliga minister var en av dem, tyska Emma Ihrer var en annan.

När ILO under 2011 diskuterade konventionen »Decent work for domestic workers» var salen fylld med människor som arbetade inom hushållssektorn. Hushållsarbete i andras hem har funnits väldigt länge, frivilligt och avlönat men också i form av tvångsarbete, till exempel som slaveri. Försöken att förbättra arbetsvillkoren är i detta långa perspektiv väldigt nya och tyder på att det återstår mycket att göra.

Ledare

03 Ulf Jönson: I City spränger man…

04 Peer Henrik Hansen: 10 års hemmelige samtaler i den kolde krigs skygge. Aksel Larsen, CIA og Sverige

Nyheter från ARAB

10 Arne Högström: Ett rike av denna världen. Zeth Höglund som pacifistisk journalist, visionär poet, revolutionär agitator och socialdemokratiskt borgarråd

28 Lars Gogman: Från kvinnoklubb till Grupp 8. Kvinnors särorganisering i den svenska kommunistiska rörelsen

På gång

39 Gerd Callesen: MEGA2 – halvvejs fremme. Et internationalt projekt

42 Regina Roth: MEGA digital. Økonomiske tekster af Karl Marx på Internettet

Recensioner

46 Tobias Samuelsson: Barns arbete i andra världskrigets England – Berry Mayall & Virginia Morrow, You can help your country. English children’s work during the second world war

47 Lars Edgren: Visar vikten av att se sambanden bortom nationsgränserna – Marcel van der Linden (red.), Grenzenüberschreitende Arbeitergeschichte: Konzepte und Erkundungen / Labour History Beyond Borders: Concepts and Explorations. ITH Conference Proceedings, vol. 44

Dokumentet

50 1908: Ombud nummer 155 vid SAP:s kongress

Ledare

I City spränger man…

»Arkiv är inte historiens mausoleer utan dess ammunitionsförråd. Goda arkivarier vet inte endast hur man ordnar och bevarar akter och manuskript. De är även sprängmästare som vet precis hur man umgås med explosivt material.»

Citatet lär ursprungligen härstamma från Süddeutsche Zeitung, men jag har hämtat det från en artikel i Der Archivar, en tysk tidskrift för arkivarier. [Not 1]

Så vad är ett arkiv egentligen? Saken diskuteras då och då, inte minst bland arkivarierna själva. Arkivarien som kulturarbetare är till exempel ett omdebatterat fenomen: »Jag tror till exempel att när en av landets åklagare som en morgon beger sig till rätten med stämningsansökan, bevis etc. i handen för att försöka få den där hemska mördaren inom lås och bom knappast reflekterar över att han bidrar till kulturarvet» skrev arkivarien Michael Dahlin för ett par år sedan i en debattartikel. [Not 2]

Dahlin har en poäng. Arkivhandlingarnas främsta brukare är de som har skapat dem, det vill säga de människor, organisationer, företag och myndigheter som  håller möten och skriver protokoll för att hålla reda på vad som beslutats, de som botar oss när vi är sjuka och skriver journaler för att vi skall få bästa möjliga vård av dem själva och dem som tar över, och de som förhandlar om löner och arbetsförhållanden och skriver avtal som sparas för att bevisa rättigheter och skyldigheter. Så småningom, efter hand som åren går, lämnas dessa handlingar till arkivinstitutioner som ARAB. Inte ens det betyder att de har förlorat sin kraft: ofta vänder sig organisationer till oss för att hämta frambevisen, gamla avtal och stadgar och mycket annat, för att de behövs för något som håller på att hända nu. Arkivhandlingarna är deras ammunition och vi blir deras sprängmästare.

Men arkiven har ett liv också efter att de lämnat sina upphovsmän, för att efteråt vittna om dessas slit och mödor, nederlag och triumfer.Det är då de förvandlas till »kulturarv». Arkivinstitutionerna, platserna där dokumenten till slut (och i bästa fall) hamnar, sorterar i Sverige under Kulturdepartementet, tillsammans med olika typer av institutioner för konst, litteratur,musik och annat som rör den andliga odlingen. När arkivutredningen »Arkiv för alla» publicerades för omkring tio år sedan fickmånga intrycket att utredaren betraktade arkivinstitutionerna som en sorts museer med dålig besöksstatistik, inte minst utifrån förslagen om olika typer av satsningar för att öka tillströmningen. »Daglediga vuxna» pekades bland annat ut som en målgrupp.

Hos oss är alla välkomna, vare sig de är »daglediga» eller står mitt i arbetslivet. Men resonemanget pekar på att man blandar samman olika typer av användning. Museer, konserter, konsthallar bygger alla på en direktupplevelse av kulturen.Den som önskar denna upplevelse måste själv ta sig dit och lyssna, titta. Informationen i arkiv kan användas och nå »alla» även indirekt. Ty de flesta av arkivens användare kommer dock från annat håll i första hand. Av våra besökare kommer många från universitet och högskolor och hör sålunda till Utbildningsdepartementets budget. En del är också journalister som skriver för tidningar och tidskrifter helt utanför den offentliga sfären, men de har alla det gemensamt att de avser sprida kännedom om sina undersökningar till en större publik. Användningen av arkiven är alltså både direkt och indirekt: resultaten publiceras och når så en större publik av bokläsare, tidningsprenumeranter och andra som tar del av informationsflödet. Kan det vara så att arkivens hemvist i kultursektorn som blockerar denna insikt, i synnerhet om kultur antas vara något slags guldkant på tillvaron som man ibland har råd med och ibland inte.

Vi får hoppas att det inte är så, för det skulle i så fall utgå från en dålig och inskränkt definition av kultur! Kultur är allt vi gör för att visa att en annan värld är möjlig. Kulturarvet är berättelsen om hur vi försöker nå dit. Kulturarvet är ammunitionen.

Noter

1. »Archive sind nicht die Mausoleen der Geschichte, sondern ihre Munitionslager. Gute Archivare wissen nicht nur, wie man Akten und Manuskripte ordnet und restauriert. Sie sind zugleich Sprengmeister, die genau wissen, wie man mit explosivem Material umgeht.» Jag har hämtat citatet från Gabriele Stüber, »Qualitätsparameter archivischer Arbeit – Überlegungen zur Dienstleistung und Ressourcengewinnung» i Der Archivar, 2003 häfte 3)
2. http://www.dik.se/www/dik/web.nsf/dx/090219-Debattenom- arkivariens-yrkesroll-fortsatter

Rättelse

Sidan 20: I de två första stroferna av Zeth Höglunds dikt har några rader hamnat fel. Så här lyder dikten “Mitt rike är av denna världen” i sin helhet:

Må andra längta till ett land där ovan
långt bortom molnen i det fjärran blå,
dit barns och dårars dunkla drömmar gå -
jag har ej undfått denna nådegåvan.
En smula vansklig syns mig ock den långa färden.
Mitt rike är av denna världen.

Ej himlar locka mig om än så sköna,
där änglar sjungande vid harpoljud
hembära lov och tack till Herren Gud.
Jag stannar hellre på vår jord den gröna,
där synden brusar och där praktfullt skimrar flärden.
Mitt rike är av denna världen.

Ty ej mitt hjärta tål den bleka friden,
att dåsa bort i unken ro min dag -
Nej, må trumpeten smattra högt till slag!
Min själ är kär uti den heta striden,
där klingor korsas och där manligt blixtra svärden.
Mitt rike är av denna världen.

Ledare

03 Göran Salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

A Hard Day’s Fight: strejker och sociala konflikter

06 Stefan Nyzell: Det kollektiva våldets gränser. Möllevångskravallerna i Malmö 1926

12 Lars Ekdahl: Makten och människovärdet. Gruvstrejken 1969 som samhällskritik

18 Eva Schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl vi också.» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975

27 Verity Burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna samhällsengagerade verksamhet

33 Anders Kjellberg: Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige

41 Tommy Öberg: Storkonflikten i historiens backspegel

45 Linda Briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna

54 Ulf Jönson: Arbetarrörelsens minne - minnet av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz

Nyheter från ARAB

59 Lâle Svensson: Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på ARAB 2010

64 Hans Larsson: Filosofer och maoister och en del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket

Recensioner

69 Klaus Misgeld: Välkommen - men ändå inte - Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009

72 Ulf Jönson: Nordiska barndomar - en bokanmälan - Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900-2000

Dokumentet

72 Lars Gogman: En människojakt förbereds i Sverige

Ledare

Den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga vardagsarbetet räcker det många gånger inte att veta att det finns en regel eller en bestämmelse, man behöver också veta varför den finns. Tillämpningen av kollektivavtal och andra överenskommelser förutsätter att man minns varför bestämmelserna tillkom. Vilket problem ville vi komma till rätta med? Vad ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var partsavsikten?

Måhända är detta lite i uppenbaraste laget, och det var nog inte riktigt detta, som seminariearrangörerna tänkte på, när de ställde sin fråga. Men jag tror att samma princip är giltig även i ett vidare perspektiv. Oavsett om det handlar om uttolkningen av en protokollsanteckning eller uppbyggnaden av en förhandlingsordning, måste man komma ihåg vilka problem man ville lösa och vad man ville uppnå när anteckningen eller ordningen tillkom. I det vardagliga fackliga arbetet är det en ganska given sak att hålla reda på avsikten bakom olika förhandlingslösningar. När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blickfånget när dagsaktuella problem avhandlas.

Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformuleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del av de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utmaningar på sina egna villkor.

Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett föränderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsrörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare?

Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om man behöver justera sina målsättningar, eller om dessa båda i grunden står orubbade, men det behövs nya tekniska lösningar för att nå målen.

Med andra ord, kunskapen om historien gör det möjligt att arbeta utifrån sin egen analys och sina egna mål. Utan denna förankring finns det en fara att man får diskutera aktuella frågor på någon annans premisser. Och det är lätt att glida in i en sådan situation utan att man märkte hur eller när det skedde. Det praktiska livets debatter handlar föga förvånande om praktiska lösningar, men varje lösning bygger på en uppfattning om vad som är problemet. I det ständiga flödet av förslag att bedöma och bemöta kan det ske en mer eller mindre osynlig omvandling av underliggande analyser och synsätt. I små steg sker en avdrift från den egna kursen in på vägar som inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag skall försöka illustrera dessa något abstrakta tankar med tre exempel.

A-kassan

Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemformuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det tredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärper blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott. Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkring ». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskassor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns en brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försättas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv.

Men detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg. Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som satte press på nivån för alla.

Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna. Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar, som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser?

Löner

Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning genomindividuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt, som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen beskrivs på ett sådant sätt.

Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön. De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst – naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om. Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter förhandlar med varandra.

Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Arbetsmiljö

Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till 1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring.

Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot 1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt.Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara relevant för nuvarande och kommande medlemmar.

Göran Salmonsson
är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet

3 Inledning: Turisme, solidaritet og politik

8 Stephen l Keck: »Hvor er der dog mange boliger i dette helvede.« Harriet Martineaus Charleston

14 Peter Forsgren: Att modernisera Orienten. Ludvig Nordströms reportage från Turkiet 1928

20 Charlotte Tornbjer: Revolution och känslor. Svenska radikala turister på Kuba under 1960- och början av 1970-talet

29 Karen Steller Bjerregaard: Cuba og Vietnam som symbolske og konkrete utopier. Danske solidaritetsrejser i 1960′erne og 1970′erne

39 Linda Berg: Inter-nationell solidaritet. Politiska resor och globala relationers dilemman

44 Jenny Jansson och Mirja Österberg: Att resa i politikens namn. De svenska och finländska landsorganisationernas resor under mellankrigstiden

50 Chris Holmsted Larsen: Kursist på den Internationale Leninskole 1958-60

56 Dokument: »I betragtning af at gruppen udelukkende har bestået af ikke-læsevante kammerater må gennemførelsen af studierne siges at være ret tilfredsstillende«

60 Knud Holt Nielsen: GoWest - Ungkommunister fra Sovjetunionen og Østeuropa på besøg i Danmark

68 Jesper Jørgensen: Utrykte kilder til politiske udenlandsrejser i Arbejderbevægelsens Bibliotek og Arkiv, København

70 Lâle Svensson: Berättelser om modernitet, fred och solidaritet. Kvinnors reseberättelser i ARAB:s samlingar
(English version on Labour Movement Archives and Library’s website.)

Inledning
Turisme, solidaritet og politik

Forsidens fotografi af den svenske forfatterinde Maj Hirdman foran en sovjetisk bus i Moskva afspejler givetvis de associationer, mange får, når de støder på begreberne politiske rejsende eller politisk turisme. Således vil læserne af de tidligere numre af Arbetarhistoria og Arbejderhistorie muligvis kunne genkalde sig tidligere artiklers fotografier af svenske eller danske delegationsrejsende i Sovjetunionen, på rundtur i Kreml eller i færd med at beundre metroen i Moskva. Mellemkrigstidens delegationsrejser til den realiserede politiske utopi i Øst, og efterkrigstidens politisk eller åndeligt motiverede rejser til blandet andet Sovjetunionen, Kina og Cuba er i høj grad udtryk for politiske rejser, men imidlertid er det vores ambition med denne udgivelse at vise, at politiske rejser og politisk turisme også er langt mere end det.

Dette tidsskriftnummer tematiserer på flere måder dét at rejse og overskride grænser, da det i sig selv er et resultat af en række rejser og et tæt samarbejde mellem Danmark og Sverige. Inspiration til et samarbejde mellem Arbejderhistorie og Arbetarhistoria har vi i redaktionerne hentet fra vores kolleger ved det australske Labour History og det canadiske Labor/LeTravail, som i efteråret 1996 producerede et fælles nummer om komparativ arbejderhistorie. På samme måde som det australskcanadiske samarbejde var præget af samtidens interesse for komparativ forskning, der havde ambitioner om at overskride de nationale grænser, er dette fælles dansk-svenske nummer et bidrag til den transnationale historie, der forsøger at forstå udbyttet af ideer og ressourcer, der gennem rejser og litteratur bevæger sig over de nationale grænser – ikke bare den dansk-svenske grænse.

Den overvejende del af forskningen i politiske rejser har indtil videre primært haft fokus på perioden efter 1945, på vesterlandske rejsendes oplevelser og på et politisk engagement i snæver partiideologisk forstand. Da vi i foråret 2009 udsendte et »call for papers» besluttede vi at anvende begrebet politisk turisme i et forsøg på at revitalisere forskningsfeltet. Politisk turisme er et forholdsvis nyt felt inden for historieforskningen, såvel i Skandinavien som i andre dele af verden. Vi besluttede os derfor for en bred tilgang til begrebet, og under overskriften politisk turisme efterlyste vi derfor kort og godt artikler, som analyserede rejser med et politisk formål. De indkomne bidrag har efterfølgende givet os anledning til yderligere refleksioner over indholdet af de forskellige begreber og ikke mindst deres grænseflader. Endvidere har bidragene og de øvrige tilbagemeldinger på vores »call for papers» tydeliggjort rejsernes vigtighed i forståelsen af de transnationale forbindelsers betydning for den historiske udvikling i almindelighed og for arbejderhistorie i særdeleshed. Interessen for emnet er yderligere blev understreget af en række epost-korrespondancer, som både har beskrevet afsendernes egne erfaringer som politiske rejsende og givet os et indblik i deres private rejseberetninger. Begge dele har vi læst med stor interesse.

Politisk turisme og politiske rejser er begreber, der favner bredt, både i forhold til de rejsende og deres rejsemål, hvilket artiklerne i dette tidsskriftnummer også vidner om. Begge begreber omfatter rejsende med forskellige bevæggrunde for at rejse, rejser med forskellige formål og rejsende i forskellige roller, alt afhængigt af om den rejsende eksempelvis rejser som privatperson eller i tjenstligt anliggende. Er det så ensbetydende med, at begrebernes indhold i bund og grund er identiske? Svaret er nej, for i et vist omgang kan man argumentere for, at der er forskelle. En tjenesterejse skal eksempelvis ses som en forlængelse af hverdagen, hvorimod turistrejser netop kan defineres ved deres afstand til hverdagslivets forpligtelser. Turistrejser handler således om at slippe hverdagen og hverdagens beskæftigelser og konsumere oplevelser.

I en sådan optik kan turisme imidlertid ikke adskilles fra forbrug. John Urry, engelsk sociolog og forfatter til The tourist gaze. Leisure and travel in contemporary societies, definerer turisme som en unik moderne fritidsaktivitet. Han forklarer, hvordan turisten opsøger eksotiske eller interessante steder i en afgrænset tidsperiode på jagt efter aktiviteter, der ligger udenfor det regulerede hverdagslige arbejde. Turisten betragter disse steder, og i denne proces forhandler turisten sin egen identitet. I løbet af den sidste halvdel af det 20. århundrede og frem er forbruget af kommercielle oplevelser blevet en del af selve ferieoplevelsen, og det ekstraordinære, det eksotiske og det erotiske er blevet enmotor for turistens skabelse af sig selv. Nutidens turister styrer med fast hånd både deres forbrug af oplevelser og det selvbillede, de ønsker at konstruerer i forbindelsemed rejser. Imidlertid kan det samme i et vist omfang også siges at gøre sig gældende for flere af de politiske rejsende, som skildres i artiklerne i dette hæfte. Selv om vi kan pege på væsentlige forskelle på politisk turisme og politiske rejser, viser det sig dog i virkelighedens verden at være langt sværere at holde to begreber adskilt, hvilket både rejsende og rejseformer, der beskrives i de følgende artikler vil tydeliggøre.

Politiske rejsende er et begreb, der især er blevet anvendt omintellektuelle rejsende fra den vestlige verden, sombesøgte forskellige totalitære stater. Den amerikanske sociolog Paul Hollander arbejder i bogen Political Pilgrims med de særlige omstændigheder, der gjorde sig gældende, når vestlige kommunistiske intellektuelle besøgte kommunistiske stater. I de rejsendes tro på, hvad de ville finde, findes en del af forklaringen på deres evner til at forherlige det, de faktisk så. Andre forklaringer på de rejsende begejstring skal ifølge Hollander findes i den gode behandling, de rejsende fik samt det faktum, at de rejsende ofte følte sig fremmedgjorte i deres hjemlande og derfor var mere modtagelige for nye indtryk og mere åbne for begejstring i mødet med eksempelvis Stalins Sovjetunionen og andre nye kommunistiske stater. Den britiske historiker David Caute har også beskæftiget sig med vesterlandske intellektuelle rejsende og deres rejser til sovjetstaterne og Kina.Med begrebet »fellow travellers« tilføjer han dog nuancer til opfattelser af de rejsende, idet han beskæftiger sig med en gruppe af rejsende, der nok sympatiserede med den kommunistiske tanke, men ikke var politiske aktive, rejsende, som nok var begejstrede over det kommunistiske projektmen ikke ønskede projektet realiseret i deres hjemland.

Begrebet politisk turisme er primært blevet introduceret af den canadiske litterat Maureen Moynagh, der står bag det første udførlige studie indenfor feltet. I bogen Political tourism and it’s texts diskuterer hun kendte politiske personligheder samt deres rejseaktiviteter og rejseskildringer. Den politiske turisme er i hendes optik en kulturel praksis, og den politiske turist er en rejsende, somvil deltage i ellermanifestere sin solidaritet med en politisk kamp, enten i kamphandling eller i en genopbygning af et land. Politisk turisme betyder med andre ord at rejse og vise sin solidaritetshandling med et andet land, et andet sted i verden end i hjemlandet. Rejsen og solidaritetshandlingen resulterer i, at den rejsende får konstrueret en forestilling om et andet tilhørsforhold og får konstrueret en anden selvforståelse end nationalitet, etnicitet eller køn ellers har foreskrevet. Politisk turisme er i Moynaghs definition også ensbetydendemed en lang-distance empati, sommuliggøres af den rejsendes udgangspunkt, enten som tilhørende et privilegeret samfundslag eller en politisk elite.

Politisk turisme handler ifølge Moynagh også om, at den politiske turist får forhandlet sin identitet gennem et møde med ’en anden’, som den rejsende kan identificere sig med eller i kontrast til, og politisk turisme kan således også forstås som en form for transnational identitetsforhandling. Hovedparten af de rejsende, Moynagh har valgt at beskæftige sig med, sympatiserede med socialismen, ganske som det også er tilfælde indenfor forskningen i politiske rejsende. Imidlertid vækker dette til tider noget ensidige fokus vores undren. For hvad med nazisternes begyndende politiske turisme til Alperne i 1930erne og 1940erne? Eller hvad med homoseksuelles rejseaktiviteter, der ofte var et led i en kamp for deres seksuelle frigørelser? Eller hvad med alle demange rejser, som vesteuropæere foretog til USA i årtierne efter Anden Verdenskrig, og som havde et helt eksplicit politisk formål, når de rejsende hjemme igen blev en del af den kolde krigs kamp om sjælene? Disse rejser må vel også i allerhøjest grad siges at være udtryk for politisk rejseaktivitet.

I vores optik betyder politisk turisme, at man køber sig til en særlig politisk erfaring – uanset partipolitisk kulør – som udgør det moment af forbrug, der findes i alle former for turisme. For politisk turisme gælder det, at den rejsende sympatiserer eller identificerer sig selv med et politisk projekt, og derigennem opsøger erfaring med eksempelvis social eller politisk forandring. Imidlertid vil det omvendte også kunne gøre sig gældende, således at den rejsende identificerer sig i opposition til det politiske projekt og bruger rejsen somet indlæg i en politisk kamp. I begge tilfælde gælder det, at de konsumerede erfaringer betales på forskellige vis, gennem et partipolitisk tilhørsforhold eller en politisk sympatiseren – eller afstandstagen – gennem midlertidigt afståelse af en privilegeret social eller økonomisk status, ved fysisk arbejde eller ved kamphandlinger.

Artiklerne i dette nummer dækker periode fra 1830erne til 1980erne. Blandt de rejsende findes både mænd og kvinder, og rejserne, de foretog, varierede i længde fra få dages besøg til ophold på adskillige måneder. Trods de mange forskelle er det imidlertid gennemgående for de rejsende, at flertallet af dem var drevet frem af et stærkt politisk engagement i traditionel forstand. Rejsemålene er dog langt fra traditionelle, og har byder vi på nye perspektiver, f.eks. i en artikel om en vesteuropæers rejse til USA og i en artikel om østeuropæeres rejser til Vesteuropa. Uanset rejsemål er det dog tydeligt at de rejsende hver især fik konstrueret en fortælling, der passede med deres forestillinger og deres politiske ideologier. De forskellige artikler vil tydeliggøre, hvor vanskeligt det er at trække grænser mellem politiske rejser og politisk turisme. Flere af de rejsende formåede at kombinere politiske forpligtelser eller solidaritetsarbejde med turistlivet i mere traditionel forstand. En tjenesterejse kunne kombineresmed turistens konsumering af oplevelser – og selv turistlivet kan bliver hverdagsagtigt i den sidste ende.

Artiklerne i dette temanummer kan grupperes efter forskellige fællesnævnere. Stephen Keck, Peter Forsgren og Charlotte Tornbjer har alle valgt at bygge deres artiklerne op omkring rejsende forfattere. Stephen Kecks bidrag om den engelske forfatterinde Harriet Martineaus rejse til Charleston viser, hvordan Martineau blevmodtaget som en politisk modstander og en moralsk instans, som man i byen blev nødt til at tage hensyn til. Det var i kraft af sine kritiske rejseskildringer, at Martineau blev opvartet af byens repræsentanter. Martineaus politiske rejse adskiller sig i høj grad fra de tidlige svenske Cuba-rejsende som Tornbjer analyserer eller Lubbe Nordströms rejse til Tyrkiet, som diskuteres i Forsgrens artikel. Forsgren beskriver, hvordan Lubbe Nordströms i hans fortolkning af den tyrkiske moderniseringsproces fik opstillet en kontrastmellemde to byer Istanbul og Ankara, to byer der henholdsvis repræsenterer det traditionelle samfund og det moderne, civiliserede samfund, og i videre forstand Orienten overfor Europa. De svenske Cubarejsende, som Tornbjer beskæftiger sigmed, skrev om Cuba som en reelt eksisterende utopi, noget efterstræbelsesværdigt der repræsenterede en anden politisk kultur, som adskilte sig tydeligt fra den fremherskende politisk venstrefløjskultur i Sverige. Som en del af politikken blev dans, musik og erotik konsumeret, hvilket ikke er særskilt anderledes end beskrivelser fra rejsende af i dag. I begge disse to sidstnævnte artikler handler skildringerne dog mere eller mindre om en spejling eller en forhandling af det svenske samfund.

Solidaritet som et udtryk for politisk turisme er essensen i Linda Berg og Karen Steller Bjerregaards artikler, der begge omhandler voluntører som rejsende med et politisk formål. At rejse for at vise sin solidaritet med andre udenfor egne grænser er på ingenmåde en ny foreteelse. Allerede i 1920erne startede schweizeren Pierre Ceresole en international arbejdslejr med frivillige fra forskellige lande, som skulle hjælpe til med at genopbygge en fransk-tysk grænseby. Selv om Service Civil International, som organisationen kom til at hedde, i udgangspunktet skulle hjælpe lande, der var berørt af naturkatastrofer, udviklede organisationen sig hurtigt til at have interkulturel forståelse og solidaritet som bærende værdier.

At rejse for at vise sin solidaritet kan dog have flere forskellige udtryk, have dagsordner både ude og hjemme og være mere kompliceret end som så, hvilket Linda Bergs og Karen Steller Bjerregaards bidrag viser. Solidaritet kunne betyde hjælp til genopbygningen af et land, der var blevet befriet fra koloniherrer og diktator, som det var tilfældet med Nicaragua og Cuba. Men de kunne også være en protest mod regimet, hvor den rejsende støttedemodstandsbevægelsen. Linda Bergs bidrag omde svenske frivillige, som i 1980erne rejste til Nicaragua for at hjælpe til med genopbygningen af landet tydeliggør at de rejsende trods deres solidaritet forblev i rollen som privilegerede. De havde nemlig muligheden for at forlade Nicaragua igen efter nogle måneder, og verdens uretfærdigheder blev kun mere påtrængende, når hverdagen i Sverige atter meldte sig. Voluntørens længsel efter en mindre privilegeret men mere autentisk hverdag findes også tematiseret blandt i danske Cuba- og Vietnamrejsende, som Bjerregaard beskriver. I artiklen viser hun hvordan solidariteten også blev et vigtigt politisk anliggende i eget hjemland.

Måderne hvorpå rejserne indgik i solidaritetsarbejdet viser tillige hvordan de forskellige betydninger, som landene blev tilskrevet, hang nøje sammenmed de rejsendes egne kulturelle og politiske horisonter. I de rejsendes beskrivelser fra Cuba bliver det yderligere tydeligt, hvordan solidaritetsarbejde og turist-oplevelserne formåede at gå hånd i hånd.

Politisk skoling og partipolitiske rejser i traditionel forstand er i fokus i de sidste tre artikler. Selv om Jenny Jansson & Mirja Österberg, Chris Holmsted Larsen og Knud Holt Nielsen alle i deres artikler på sin vis beskriver typiske politiske rejsende, kan man argumentere for, at deres artikler alle på hver sin måde bidrager med nye perspektiver til de vanlige forestillinger og fortællinger, der oftest forbindes med feltet. Rejser til møder i politisk regi analyseres i Jansson & Österbergs artikel, hvori de fokuserer på de betydningsfulde politiske rejser over kort afstand, der blev foretaget i mellemkrigstiden. Med afsæt i de rejser, som faglige repræsentanter fra Finland foretog til Sverige, tydeliggør de, at de faglige organisationer i kraft af de politiske rejser skaffede og spredte informationer mellem de nordiske lande trods økonomiske trængsler spredte og mellem ligesindede nabolande.

Den klassiske politiske skolingsrejse er afsættet for Chris Holmsted Larsen i hans artikel om den ledende danske kommunist Otto Sand og hans ophold ved den Internationale Leninskole iMoskva. På trods af at de skandinaviske kommunisters skolingsophold i Sovjetunionen spillede en rolle for den ideologiske sammenhængskraft under den kolde krig, viser Holmsted Larsen, hvordanOtto Sand og andremed ham dannede et langt mere nuanceret og til tider kritisk indtryk af det sovjetiske samfund end typisk antaget. En begejstring for det politiske projekt hindrede ikke et kritisk syn på den sovjetiske hverdag og resultatet blev ofte, at de rejsende vendte hjem med et mere blandet indtryk af Sovjetunionen end tilsigtet.

Balancen mellem kritik og begejstring kan også siges at være nøgleord i Knud Holt Nielsens artikel om unge kommunister fra Sovjetunionen og DDR, der drog mod vest på studierejser til Danmark. De politiske turistrejser var også meget væsentlige for de unge kommunisters politiske identitet, men også i en dansk sammenhæng stemte virkeligheden ikke altid overens med det politiske projekt og dét, der forventedes. I artiklen diskuterer Holt Nielsen de forskellige problemstillinger, som både de tilrejsende kommunister og de danske værter, blev stillet overfor, både i mødet mellem forskellige kulturer og i bestræbelserne på at få ideologi og virkelighed til at give mening. I sin gennemgang af de tilrejsendes program får Holt Nielsen yderligere aflivet forestillingen om at de forskellige gæstfrihedsteknikker og konstruktionen af en retoucheret virkelighed ikke kun var fænomener, der hørte de totalitære stater til.

Rigtig god fornøjelse med læsningen.
SILKE NEUNSINGER & IBEN VYFF

Häromdagen kom ett erbjudande om att prenumerera på Vi biografi, därtill var senaste numret av tidskriften Företagsminnen rubricerat »Att skriva biografier» och i våras släpptes megaprojektet Sveriges statsministrar under 100 år. I augusti tipsade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om de 62 personmuseer som finns i Sverige. Det är ett otroligt uppsving för historia som utgår ifrån individen och detta inte bara inom populärhistoria utan också inom forskningen. Historiska biografier når inte bara ut till en intresserad allmänhet om vi får tro bokutgivning och försäljningssiffror, utan verkar också vara en bra inkomstkälla för olika förlag.

Biografier skapar med sin tydliga kronologi en efterlängtad röd tråd somger historia sin legitimitet oavsett om det handlar omlevande eller döda människor. Biografier kan användas som ett lackmuspapper, som Sidsel Ericksen formulerade det en gång i tiden, somger utslag på frågor om den historiska kontexten. Eller så kan man ha en annan ingång med ambitionen att kunna förstå en individ bättre genom att se den i sin historiska kontext. Medan den första ingången handlar omen formav socialhistoria, dit många kollektivbiografier kan räknas som i först hand produceras av forskare och huvudsakligen i vetenskapligt syfte, så handlar den andra formen av biografi ofta om att förstå individens val och vänder sig till en bredare publik.

Frågan är givetvis vilka individer som väljs för att väcka allmänhetens intresse? Betraktat från ett folkbildningsperspektiv är de 22 statsministerbiografierna just genom sin form - tunna pocketböcker - en mycket tilltalande idé. Men projektet som helhet och kanske inte så mycket de enskilda bidragen har kritiserats som ett projekt om, av och för män och som en fortsättning av en traditionell kungahistoria för demokrater. Det är helt enkelt ett projekt om den politiska eliten.

Det kan lätt uppstå intrycket att biografier omen och samma person produceras på löpande band och det handlar ofta om personer som även en bredare allmänhet är rätt väl informerad om. Att man vill veta mycket om politikens elit är kanske inte så konstigt, det handlar om makt. Men det handlar också omatt det är personer somhar varitmåna om sitt eftermäle och som av det skälet har lämnat in ett visst material till arkiven. Sådant material lämnas sällan av helt vanliga människor och just av det skälet är biografin ingen bra genre för att förmedla historien om folkets vardag, för att inte tala om människor som får en underordnad position i samhället till en bredare publik. Det är heller inte alla delar av den samhälleliga elitens historia som syns i dessa biografier. Memoarer av eller biografier om fackliga ledare eller kvinnliga politiker hör till undantaget.

Det är inte meningen att förkasta biografier som en genre som förmedlar historia till en bredare publik, här finns det många goda sidor, men denna form av historieförmedling ska kompletteras med andra former av populärhistoria som också bör omfatta andra delar av samhället. Det krävs att det akademiska systemet accepterar förmedlingen av forskningsresultat till en bredare publik som en forskningsmerit. Då kanske glappet mellan historiebruk och forskning kan minska något. Det finns mycket att göra, lika bra att börja på en gång. i detta nummer av Arbetarhistoria skriver Gunnel Karlsson om villkoren för Ulla Lindström och Inga Thorsson och Renée Frangeur skriver om bilden av Kerstin Hesselgren. I dokumentet presenterar vi ett avsnitt ur målaren Arnold Palms memoarer som ursprungligen enbart skrevs för den egna familjen.

Innehåll

03 Ledare: Den biografiska vändningen

04 Dokumentet: På luffen efter jobb. Målaren Arnold Palm i 30-talsdepressionens Sverige

15 Renée Frangeur : Hur man skapar en kvinnlig politiker. Ur en kommande biografi om Kerstin Hesselgren

23 Gunnel Karlsson: »Politiska kvinnor» Anteckningar om Ulla Lindström och Inga Thorsson

30 Ulrika Eriksson: Eureka Stockade. Guldgrävarnas uppror som ledde till allmän rösträtt för australiensiska män

33 Elise van Nederveen Meerkerk: Att klä världen. Textilarbetare och globalisering 1650-2000. Erfarenheter och resultat av ett kollektivt forskningsprojekt

Nyheter från ARAB

48 Silke Neunsinger: WoW-Worlds of women på webben!
(Länk till Worlds of Women, på webbplatsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek)

49 Martin Grass: »Werte Genossin…» Brev från Clara Zetkin till den svenska arbetarrörelsen
(English version on Labour Movement Archives and Library’s website.)

61 Martin Grass: »Arkiv för miljoner.» John Takmans arkiv - en utmaning för arkivarien

Recensioner

69 Göran Salmonsson: Ambitiös femte volym av Metallhistoriken - Lars Berggren, Lars Ekdahl, Carina Gråbacke, Maths Isacson, Rolf Jansson, Jan Jörnmark, Bill Sund och Christer Thörnqvist, Det lyser en framtid. Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1957-1981

71 Ulla Wikander: Kvinnoemancipation i världen - Karen Offen (red.), Globalizing feminisms, 1789-1945

I maj 2009 anordnade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ett seminariumomrelationen mellan Chile och Sverige som berörde tiden mellan militärkuppen fram till det aktuella läget. Solidaritet med Chile har varit omfattande i Sverige vilket inte minst dokumenteras i det rika materialet som finns i den svenska Chile-kommitténs arkiv som förvaras på ARAB.

I detta häfte av Arbetarhistoria har vi valt att återge Peter Winns föredrag från seminariet i en översättning av Karin Englund. Vi har också valt att publicera några personliga minnen och reflexioner om den svenska solidariteten med Chile. Utöver dessa bidrag från seminariet finns i detta häfte också artiklar av författare som inte medverkade under seminariet. Läs om Chile som nyliberalt laboratorium under Pinochet, läs också om hur CUT, Central Única de Trabajadores, byggde upp sin exilverksamhet i LO-huset. Kanske kan man säga att Chile länge har fungerat som en modell, både under Allende och som nyliberalt laboratorium, som en av seminariedeltagarna uttryckte sig.

Under arbetet med detta häfte fick historien om svensk solidaritet med Chile en ny dimension, jordbävningen i Chile aktiverade en del av Chile-kommitténs nätverk. Om detta och om de historiska kopplingarna mellan Chile idag och då skriver Paulina de los Reyes i en artikel som i detta häfte ersätter en sedvanlig ledare.

Seminariet hölls också för att fira ARAB:s alldeles egen relation till Chile. Under många år har Lucy Viedma, som kom till Sverige som politisk flykting,1 varit en ovärderlig kraft på ARAB som bildarkivare och inte minst som bildredaktör för Arbetarhistoria. Förra året gick hon i pension och för att tacka Lucy för hennes enorma insats tillägnade vi henne seminariet. Ett extra stort tack till henne för att hon även denna gång har hjälpt oss med sin stora kunskap och de fina bilderna.

Vi från redaktionens sida hoppas att detta nummer av Arbetarhistoria kan bidra till mera forskning om den svensk-chilenska historien.
Silke Neunsinger

1 I dessa tider av rojalistiskt kungayra kan det vara värt att påpeka att en intervju med Lucy Viedma som nyanländ flykting i Sverige 1977 slog ut Victoria Bernadottes födelse som förstasidesnyhet, se Arbetarhistoria 122-123 (2007) s. 65.

Innehåll

03 Intro: Antipodes – Chile och Sverige under diktatur och demokrati

Antipodes – Chile och Sverige under diktatur och demokrati

24 Paulina de los Reyes: Solidaritet med Chile – igen

38 Peter Winn: Flyktingar och emigranter. Chiles historia och chilenarna i Sverige

23 Erik Olsson: Efter exilen? Historien om chilenare i Sverige

32 Stefan de Vylder: Chile under Pinochet. En personlig tillbakablick

39 Carlos Nuñez: Internationellt fackligt solidaritetsarbete. Chilenska CUT:s exilkommitté under Pinochetdiktaturen

44 Jan Olsson: Chile var en modell för världen – på gott och ont

47 Jorge Godoy: »Den internationella solidariteten räddade många liv»

50 Lucy Viedma: »Hade vi bott i Chile hade det varit vi som spärrats in.» Chile i samlingarna

58 Germán Perotti: Archivo y Biblioteca – Chile en Suecia. Arkiv och Bibliotek – Chile i Sverige

59 Hans Larsson: Chile i ARAB:s bibliotek

Recensioner

63 Silke Neunsinger: Världens arbetare eller att bygga om båten på öppet hav – Marcel van der Linden,Workers of theWorld. Esssays towards a global labor history

66 Ulf Jönson: Återupprättad Stockholmsprofil? – Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr

Nyheter från ARAB

68 Arne Högström: Gustav Cederwall – ekonom och landshövding med brett verksamhetsfält

71 Maria Boman: 210 hyllmeter, 15 plåtskåp, 15 fanor – 2009 års accessioner

73 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2011

74 Dokumentet: La via Chilena

Sticking together

Knappast något svenskt företag förknippas lika mycket med det svenska folkhemmet som Ikea. Världen över säljs det osthyvlar, smörknivar och den svenska furubokhyllan och Ikea står också för fyra procent av den svenska livsmedelsexporten. På Ikeas nationella hemsidor hänvisar man med stolthet till sitt svenska arv, så till exempel i Singapore. Men det svenska eller Sverige förknippas också med en stark facklig rörelse och justa arbetsvillkor.

I slutet av december 2009 fick Ikea Kungens Kurva polskt besök. Fyra medlemmar från det polska fackförbundet Solidaritet delade ut flygblad för att rikta kundernas uppmärksamhet på att Ikea Polen anlitar en underleverantör, ett vaktbolag närmare bestämt,med urusla arbetsvillkor som skiljer sig mycket från de ordinarie Ikea-anställda. De anställda i vaktbolaget Solid saknar inte bara socialförsäkring utan har också hotats med fysiskt våld i fall de skulle engagera sig fackligt.

Det är inte helt vanligt att ett fackförbund flyttar sina protester till ett annat land, i det fallet det land som förknippas närmast med företaget som har anlitat underleverantören nämligen Sverige, fastän holdingbolaget har sin sits i Nederländska Antillerna. Solidaritets protest i Sverige ingår i den globala kampanjen Sticking together som vänder sig mot Ikeas sätt att hantera arbetsförhållanden hos underleverantörer. Ikea har kollektivavtal och även ett globalt ramavtal för arbetsförhållandena hos underleverantörer inom trävaruproduktionen, men inte när det gäller andra underleverantörer. Sticking together initierades av Solidaritet och ska kanske ses i ett längre organisatoriskt perspektiv. Fackförbundet har sedan sin tid som illegal organisation förändrats mycket: det har krympt till mindre än en tredjedel och det utsätts för konkurrens från den andra stora fackliga organisationen OPZZ. Solidaritet måste alltså göra mycket för att behålla sin legitimitet, trots krympande antal medlemmar och det måste använda sig av andra strategier för att få uppmärksamhet för sin sak.

Protesten mot Ikeas underleverantör hade sannolikt blivit något helt annat om den inte hade ägt rum i Sverige - inte bara för att det inte går en färja från Gdansk till Antillerna. Så varför var det så intressant att förlägga protesten till Sverige? Enligt Solidaritet ville man väcka den svenska koncernledningens uppmärksamhet för arbetsförhållandena i Polen som koncernledningen för Ikea Polen inte vill prata om. Protesten i Sverige kan också ses från ett annat perspektiv när den betraktas från de historiska kopplingar som finns mellan Polen och Sverige eller mellan Solidaritet och Sverige. Fackförbundet fick ta emot omfattande stöd från Sverige och den svenska fackliga rörelsen för att hjälpa den underjordiska polska organisationen i kampen om att kunna agera som ett fritt fackförbund. En historia som bland annat har skildrats i Arbetarhistoria nr 120. Relationen mellan Sverige och Polen har förändrats mycket över tid. Även om det finns viktiga handelskontakter mellan Sverige och Polen, så har det politiska intresset från svensk sida svalnat sedan 1989. Inför protestkampanjen i december i Sverige försökte till exempel Solidaritet sätta in en annons i Dagens Nyheter för att uppmärksamma läsarna på misären i Polen, men DN tog inte in annonsen, den ansågs vilseledande eftersom den inte handlade om Ikea utan om den polska underleverantören. Svenska Dagbladet publicerade annonsen istället. Annonsen var ett sätt att vädja till den svenska solidariteten och anknyter till den historiska erfarenheten av samarbete och stöd mellan Sverige och Polen. Fastighets och Transport stöder förresten också protestkampanjen.

Protesten och valet av strategi visar också på den betydelse och de svårigheter som geografin har och utgör för det fackliga arbete när komplicerade globala strukturer inom multinationella företag ska göras begripliga för en större allmänhet. Det är ingen särskilt ny erfarenhet. Att internationell facklig verksamhet aldrig har varit enkelt visar också ett tidigare hemligtstämplat dokument som vi publicerar i kommenterad form i detta nummer av Arbetarhistoria.Denna gång är det inte fackliga aktivister från Polen som tar färjan från Gdansk utan svenska fackföreningsmän som sommaren 1985 tog färjan till Gdansk för att hjälpa Solidarnosc med att bygga upp en underjordisk kommunikation. I dokumentet skildras också övervakningen genomsäkerhetspolisen, delar av den före detta poliskåren som numera driver vaktbolagen i Polen.

Innehåll

03 ledare: Sticking together

04 dokument: Uppdrag Polen - Ett svenskt tidsdokument om hemliga kontakter med polska Solidaritet 1985.

24 Raquel Varela: Officerare på flykt - Portugisiska officerare deserterade från Salazars armé till Sverige 1970-1974.

31 Kristina Engwall och Ingrid Söderlind: Barnarbete som regel eller undantag? - Presentation av ett källmaterial och dess möjligheter.

Aktuellt om arbetarhistoria

35 Lars Edgren: Konflikt och samförstånd.

36 Ulf Jönson: Gränslös arbetarhistoria i Linz.

44 Rana P. Behal, Chitra Joshi, Prabhu Mohapatra: Arbetarhistoria i Indien.

46 Lars Berggren, Victor Lundberg, Hans Wallengren: Främlingsfientlighet och arbetarrörelse.

Recensioner

47 Pål Brunnström: Klasskamp och sexualitet i den kommunistiska rörelsen - Andrés Brink Pinto: Med Lenin på byrån: normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939.

49 Aleksander Kan: Rysk spegel - Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson (red.): Rysk spegel. Svenska berättelser om Sovjetunionen - och om Sverige.

51 Mats Rosin: Norsk nationalikon - Hans Olav Lahlum, Haakon Lie. Historien, myten og mennesket.

52 Mats Myrstener: Ny arbetsskildring - Barbro Bäcklund: Pintorparhäxans elev.

Nyheter från ARAB
53 Hans Larsson: Något om vad som influtit till biblioteket under år 2009