Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare

3 Johan Cederqvist: Diskutera demokratin!

Tema: krig och fred

4 Fia Sundevall och David Tjeder: Fred, krig och arbetarhistoria

10 Olivia Sköld: Helt om masch - socialdemokraterna och värnpliktens införande

16 Katarina Olofsson: Känslodrivna militärer och modiga pacifister. Maskulinitetskonstruktioner i tidningen Fredsfanan vid 1900-talets början

21 Louise Vanerell: Manliga ideal och värnpliktsvägran

26 Ann Nehlin och Ingrid Söderlind: »Alla vill ha finska barn.» Barntransporter från Finland till Sverige under andra världskriget

34 Emma Rosengren: Genus och motstånd i den svenska kärnvapendebatten

Dokument

42 Johan Cederqvist: Antimilitaristen som blev försvarsvän

43 Arne Högström: »Jag är inte vek till lynnet utan stolt och en ensittare.» Maria Sandels brev, 1901–1914

50 Rudolf Meidner-priset 2014 för forskning i fackföreningsrörelsens historia tilldelas Lena Sohl

50 Kjersti Bosdotter-priset till Annette Thörnquist

Ny litteratur

51 Jenny Edlund och Hans Larsson: Lästips

56 Bildkällor Arbetarhistoria 2014:4

Bibliografi

58 Om fred, antimilitarism och pacifism

68 Lennart Värmby: Frihetskämparnas förening lades ner men frihetskampen är evig

Ledare

Diskutera demokratin!

I en valrörelse debatteras ämnena i tur och ordning: ekonomin, jobben, skolan, miljön. Men aldrig demokratin. På sin höjd omnämns den i förbifarten, som en motsats till diktatur. En demokrati som inte utvecklas med samhället är inte demokratisk. Ett nationellt val var fjärde år ger inte röst åt människor som ännu inte är födda, men som ska leva med följderna av statliga och mellanstatliga beslut om miljön. Det ger inte röst åt papperslösa flyktingar, som är papperslösa på grund av nationell lag. Det ger inte röst åt (post)koloniserade länder och de människor som arbetar under omänskliga förhållanden för internationella företag. Det ger inte röst åt djur och växter. Och kapitalismen ger inte mer än en viskning åt medier eller partier som profilerar sig med att företräda de utsattas intresse. Så enkelt är det inte, att den som spar hen har, och har råd att ge ut tidningar.

Man kan diskutera om den representativa demokratin, som den utövas i Sverige i dag, ens ger röst åt medborgarna. Från grundskolan lär vi oss att vi lever i en demokrati, som per definition är något gott. Upplysning, inte klasskamp, kvinnokamp eller kolonial frigörelse, har tagit oss till i dag. I klassrummet upphör nämligen demokratin. Den som har så kallat läshuvud (vilket generellt sammanfaller med ekonomiska och kulturella arv) kan välja studieinriktning, en karriärväg. Men hen har fortfarande minimalt inflytande över undervisningen, ända upp i högskolan. Utbildningen styrs istället av ekonomisk logik. Den fostrar lärare och elever, chefer och arbetare, med andra ord yrkesutövare och konsumenter, men inte medborgare. Av med kepsen. Här undervisar vi inte i flum.

Medborgarna, åtminstone de myndiga (som inte sitter vid grundskolans och gymnasiets bänkar), har förstås röstat fram politiken. I alla fall representanter i regeringen, som i sin tur väljer en utbildningsminister. Men de flesta politiska besluten tas sedan bakom folkets ryggar, ofta mellan finans och politiker. Ändå uteblir massprotesterna. Kapitalismen är vår verklighet, vår värld, vårt enda alternativ. En nationellt och individuellt ojämlik tävling vi skolas in i.

När demokratin fortskrider historielöst färgar det av sig på de parlamentariska partierna. Att vinna väljare blir viktigare än att forma visioner för framtiden. PR heter det numera, inte ideologi. Någon bör nu inte lansera en färdig demokratimodell. Som bekant skulle en sådan inte vara demokratisk. Men lyft vår nuvarande modell för diskussion, och låt argumentationen ta avstamp i dess uppkomst och historia.

För ett modernt öra kan det låta främmande, men en gång drev nationalism historien framåt. Den franska revolutionen suddade ut en cirkulär berättelse om gudomligt bestämda hierarkier och skrev om den som linjär. Människan och samhället antog historisk skepnad, demokratin var ett steg som lämnat bakom sig feodalismen och enväldet, människan blev myndig.

Forskare brukar säga att nationalstaten föregick nationalismen. Nationalismen är alltså sprungen ur den liberala demokratin. Snart blev den också de styrande klassernas svar på klasskampen. Föreställningar spreds om nationen som en gemenskap som gick över klassgränser. Den enhetliga och allmänna folkskolan, som i Sverige successivt inrättades mellan 1842 och tidigt 1900-tal, lärde om landets ärorika och folkliga historia. Tillsammans med rikstäckande medier och transporter bidrog skolan också till att nationalisera språket. Begrepp som nation, folk, språk och kultur relaterades till varandra, runtom i Europa.

Första världskriget såg den nationalekonomiska konkurrensens följder. Förändrade ekonomiska och militära förhållanden orsakade konflikter om kolonial uppdelning. Stater mobiliserade och allierade sig. Till slut drog en tvist om nationella gränsdragningar in världen i krig.kriget splittrade arbetarrörelsen. Socialdemokratiska partiers stöd till regeringars krigsföring eller mellanstatliga fredspolitik gick emot tanken om proletär samhörighet över nationsgränserna. Skulle situationen i de krigshärjade länderna utnyttjas för att sprida revolutionen, eller utstakades vägen mot det socialistiska samhället tvärtom nationellt, via den parlamentariska kampen för allmän rösträtt och andra reformer? Kunde socialister och liberaler tillsammans förhandla fram en mellanstatlig fred, eller skulle en sådan lösning behandla symtom istället för orsaker?

Socialismen blev ett nationalistiskt projekt. Den byggdes i länder. Historieskrivningen har sedan länge bromsat in. De traditionellt klassföreträdande partierna möts i mitten. Men historien går förstås framåt, även när Francis Fukuyama skriver ett slut. Imperialism, 9/11, kriget mot terrorismen, Breivik, Linje 17 mot rasism. Nu måste historieskrivarna följa med. Nationalstaten och kapitalismen kan inte längre, även om de bevaras, tillåtas avgränsa politiska frågeställningar. I årets riksdagsval fångade nationalkonservatismen upp de sjunkande förväntningarnas missnöje, för att parafrasera Erlander. De som en gång blev till en internationalistisk vänstervåg.

JOHAN CEDERQVIST

är frilansjournalist, läser master i idéhistoria och praktiserar på Arbetarhistoria

Rättelse

Tyvärr så felstavades Ann Nehlins namn i publikationen. Ann Nehlin är den korrekta namnformen, och inte Anna Nehlin med andra ord.