Arbetarhistoria

Ledare

Är demokrati möjlig?

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är det nära till historien, bildligt och bokstavligt. I snöyran snett över gatan kan man ana Brantingmonumentet. Och på Norra Bantorget, alldeles framför LO-borgen, skymtar en liten mörk gestalt med helskägg. Det är Mäster Palm. I år är det 125 år sedan han höll sitt berömda föredrag Hvad vil Sosial-Demokraterna på hotell Stockholm i Malmö.

Man kan undra hur den halte skräddaren hade klarat sig idag. Skulle han till exempel platsa i den nya politiska dokusåpan Toppkandidaterna som just har dragit igång på SVT? Teve är ute efter att vaska fram den nya generationens politiker genom att låta samhällsengagerade människor driva »sina egna valkampanjer» och bilda »opinion för hur de vill förändra samhället». Vinnaren, som givetvis utses i direktsändning, får 250 000 kr för att göra verklighet av sina idéer. De ansvariga på SVT pratar förstås om att förnya demokratin. Vackert så. Men man måste vara mellan 18 och 25 för att platsa i Toppkandidaterna. Redan där faller Mäster Palm ifrån. Han hade hunnit fylla hela 32 år när han förde de socialdemokratiska idéerna till Sverige. Dessutom var han redan partipolitiskt organiserad i Tyskland och Danmark. Illa, för det skulle definitivt ha diskvalificerat honom från såpadeltagande 2006.

Ett av teves hårdaste krav har varit att deltagarna inte får ha några som helst kopplingar till de politiska partierna. Den partipolitiskt skolade eller aktive göre sig alltså icke besvär. Faktum är att ingen av de välkända historiska gestalter som en gång banade väg för demokratin i Sverige – August Palm, Hjalmar Branting, Karl Staaff, Kata Dahlström, Nils Edén med flera – skulle ha platsat i Toppkandidaterna. Alla hade de en olycklig belastning i sitt partipolitiska engagemang. Man kan tycka att Toppkandidaterna verkar bygga på ett uppkok av medias alla lättköpta fördomar om politiken. Här finns glorifieringen av det unga engagemanget och utomparlamentariska trendfrågor, föraktet mot de »etablerade» partierna och politiskt basarbete, samt naturligtvis, opinionsmätningarna, PRkonsulterna och den obligatoriska medieträningen. Dessutom, inte att förglömma, tävlingsmomentet: politiken är ju ett »spel». Man kanske också ska tillägga att Toppkandidaterna egentligen bara är ett svenskt uppkok på en amerikansk originalidé från presidentvalet 2004: The American Candidate. Det luktar importerad politisk snabbmat av hela upplägget. »Fram för fler initiativ som kan stärka demokratin och öka människors möjlighet att påverka politiken», skriver en av jurymedlemmarna i sin blogg, och ser fram emot ett »jättekul» juryarbete. Det låter bra. Och naturligtvis finns det gott om villiga kandidater, »unga, drivande och entusiastiska människor» enligt jurymedlemmen, som gärna låter sig exponeras och exploateras. Fattas bara, teves realityserier har ju blivit en ny genväg till garanterat kändisskap. Men är det verkligen demokrati och möjligheterna att påverka som Toppkandidaterna handlar om? Eller är det vanlig underhållning i ny omgivning och med demokrati som alibi? Man kan vara kritisk till hur de gamla partierna fungerar, eller inte fungerar. Samtidigt är det ju så att den enda demokrati vi känner till och har erfarenheter av är just den partibaserade. Om man redan i förväg utestänger de partipolitiskt engagerade från deltagande tar man alltså på sig ett rätt stort ansvar för vad som ska komma istället. Det gäller i teve, likaväl som i verkliga livet.

Nej, skräddarmästaren hade aldrig klarat en casting för Toppkandidaterna. På 2000-talet får han vara nöjd med att vakta LO-borgen. I teves version av demokrati platsar ingen av Palms generationskamrater. Man kan vidga frågan ett steg: hade socialdemokratin varit möjlig i dag? Skulle den ouppfostrade, vildvuxna rörelse som August Palm lade grunden till haft en chans att utvecklas till disciplinerat, statsbärande parti om den fötts under mediernas koncentrerade uppmärksamhet? Skulle liberalerna eller högern ha haft en framtid? Eller något av våra partier? Svaret är långtifrån självklart. För medierna älskar och slår ihjäl med samma kalla själ. Så fort det hyllade unga engagemanget formeras i något som ens liknar en partibildning kan man vara säker på att journalisternas agenda börjar handla om att misstänkliggöra och avslöja den »makt» som alltid verkar gömma sig i varje organisation. Fi smulades sönder på några dagar, efter ett par olyckliga uttalanden. Junilistan kan mycket väl gå samma hårda öde till mötes, innan man ens fått chansen i allmänna val. Vad medierna ständigt lyckas glömma bort eller skjuta åt sidan är detta: Demokrati är en process med många inblandade. Processer tar tid, och kräver stadigt fotfäste. Engagemang och övertygelse är nog bra. Men om det ska bli mer än prat måste engagemanget förankras i något mera beständigt. Detta något kan kallas nätverk, organisation – eller parti. Utan ett sådant fäste kommer de goda idéerna i alla fall sällan längre än till snackstadiet.

Idag är väl August Palm mest känd som en skarp agitator. Den svenska demokratin byggdes förvisso av människor som kunde prata för sin sak. Men de var också klara över att politisk förändring först och främst kommer ur en organiserad idé. För att bygga ett nytt samhälle måste man helt enkelt börja med att bygga en organisation. Man bör kalla saker vid deras rätta namn: politiskt engagemang som bara söker medias flyktiga strålkastarljus blir inget annat än demotainment.

LARS ILSHAMMAR

Innehåll

2 Ledare – av Lars Ilshammar
3 För 100 år sedan – Handelsanställdas förbund

»Handels»

4 Stefan Carlén: Handels väg till ökad jämställdhet. Kollektivavtal inom detaljhandeln under ett halvsekel
14 Carina Gråbacke: Affärstidernas avreglering 1972. Vägval för Handelsanställdas förbund
21 Inger Jonsson: Under deltidens kalla stjärna? Handelsanställdas förbund och deltidsfrågan
29 Jonny Hjelm: Det moderna Handels. Film, dans och kampanjer för varuutkörare och butiksfolk

37 Curt Strömblad: »Per Albin svarar: Välkomna till oss!» – En intervju med Sven Aspling om SAP och valfilmerna
41 Martin Grass: »Den största alternativa rörelsen.» Andra internationalen 1889–1914

Recensioner

48 Svenska socialister och de ryska revolutionerna 1917 • Aleksander Kan: Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914–1920 – av Lars Björlin
50 Mångdimensionellt om Persson och hans tid • Olle Svenning: Göran Persson och hans värld; Björn Elmbrant: Dansen kring guldkalven. Så förändrades Sverige av börsbubblan – av Lars Ilshammar

Nyheter från ARAB

52 Maria Boman: Från Arbetarkonvoj till dagbok om Saltsjöbadsavtalet. Arkivets accessioner år 2005
54 Ulf Jönson: Biografier och kollektivbiografier. Några noteringar från den 41 Linzkonferensen
56 Hans Larsson: Ur den under året influtna textfloden… Nyheter från biblioteket